I helgen såg jag filmen "Capote". Den var bra tycker jag. Fick mig att fundera över vad som driver oss människor och vem som är mest ond i en givet sammanhang.
"Capote" var en långsam film. Berättelsen växer fram i en takt som kräver en del av den som tittar. Allt sveper inte förbi i turbofart, obehag hinner greppa tag i en, möten och händelser blir inte bara på ytan. Flera av de bästa filmer jag sett på senare tid är långsamma filmer; "Kim Novak badade inte i Genesarets sjö" och "Syriana" till exempel. Kanske beror det på att jag åldras, att jag gillar det långsammare tempot. Troligare är att det har med min personlighet att göra. Jag gillar att fundera djupare över vad jag ser och upplever. Känslor tenderar att gripa tag i mig, skaka om på insidan. Det är kanske idén bakom långsamma filmer - att vi ska hinna gripas av det vi ser. När filmen är slut, fortsätter berättelsen ett tag till i våra tankar. Håkan Nesser vill kanske att vi ska fundera vidare över vem som mördar och varför. George Clooney vill att vi ska ruskas om i våra ställningstaganden kring terrorism och krig i Irak. Bennet Miller vill att vi ska grunna på vem som är ondast av mördaren och den som gör profit på hans öde. Eller vill de bara underhålla oss och tjäna pengar? Tråkigt i så fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar