Jag är inbjuden till Uppsala stadsteater för att medverka i ett samtal om hatet mot Olof Palme senare i höst. Som en förberedelse var jag i fredags och såg pjäsen "Palme", som teatern satt upp under hösten. För att få perspektiv på mina upplevelser av pjäsen, läste jag i efterhand de recensioner som gjorts i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet . Till min glädje var recensionerna mer positiva än jag vågade hoppas i förväg. Pjäsen har nämligen ingen traditionell utformning och handlingen förefaller ha vuxit fram som ett stort grupparbete där de fyra skådespelarna som uppträder på scen samarbetat med ett trettiotal andra personer.
Den som går till teatern och förväntar sig få ett drama om Palmes liv och död, blir besviken. Som jag uppfattar pjäsen är det tveksamt om Palme egentligen ens har huvudrollen. Min upplevelse är att pjäsen är en nyfiken resa runt i en tidsepok som de unga skådeskådespelarna vill försöka förstå och där de använder den politiker som tilläts prägla denna tid på ett alldeles särskilt sätt som utgångspunkt för sitt sökande.
Jag måste tillstå att jag både roas och tycker om det jag upplever på Uppsala stadsteater denna fredagskväll med "Palme". Jag var barn och tonåring under den tid som skildras och är alltså starkt präglad av den tidsanda skådespelarna försöker återge. Jag tycker de gör det bra, men ibland utan att riktigt förstå hur det egentligen kändes. När jag efter pjäsen försöker sätta ord på vad det var jag saknade så kommer jag att tänka på hur det är att höra sin egen röst på band. När jag talar hör jag min röst både inifrån och utifrån. Då låter den annorlunda än när jag på band bara hör den utifrån. Det var så jag upplevde en del av tidsskildringarna i pjäsen "Palme". Och det är ingen kritik mot pjäsen egentligen. För det är ju så att bara jag vet hur min röst låter inifrån mig själv.
