Vad vapen kan leda till

I går kväll kände vi för att förströ oss med en film. Okunnigt nog valde vi att se Babel - en bra men allt annat än lättsmält historia om vad som kan hända när ett vapen hamnar i barns händer och kulturer kolliderar (kolla recension här t.ex.).
Efter att ha sett den filmen känns det lite extra bra att läsa att en oväntat stor mängd vapen lämnats in till svensk Polis under den vapenamnesti som utfärdades i våras.

Biltur och återseende

Började dagen med något "onödigt" - jag körde bil till jobbet i staden brevid. Normalt åker jag, som den som tidigare läst min blogg vet, tåg. Jag älskar att åka tåg och känslan förstärks när jag som denna dag tar bilen. På tåget jobbar jag, tittar på omgivningen, tar en kopp kaffe och låter kroppen slappna av en stund. I bilen kör jag bil. Sitter koncentrerad och håller koll på den svarta stadsjeepen som närmar sig i 160 km/h bakom mig och känner viss irritation över att det ligger en karavan på fyra långtradare som jag absolut inte kommer att hinna om nästa gång det blir två fält på min sida av körbanan eftersom det ligger tre bilar mellan mig och långtradarna och de också vill köra om. Men idag körde jag ändå alltså bil. Fördelen är att jag kan åka när jag vill - behöver inte passa en fix tågtid. Dessutom behövde jag inte vänta på ett försenat tåg, vilket jag fått göra just idag enligt radions trafikredaktion. Dessutom får jag med mig en massa saker som jag omöjligt skulle kunna kånka på som tågbagage. På vägen hann jag också se en del annat än jag ser från tåget. Mitt på en åker invid motorvägen stod till exempel en övergiven(!) långtradare. Det såg minst sagt märkligt ut. En bit längre fram stod två små vackra rådjur på andra sidan viltstängslet och iakttog uppmärksamt trafiken som for förbi. Lite kul det också på sitt vis.
Men på tal om något helt annat gjorde jag igår något fantastiskt kul. Jag återsåg en gammal vän som jag inte träffat sedan sommaren 1978 (jo, jag är nästan fossil). Fantastiskt nog så trivdes vi fortfarande väldigt bra i varandras sällskap! Mötet fick en glad känsla att parkera i mitt sinne. Den tänker jag leva på några dagar. Dessutom tänker jag se till att min vän och jag ses igen flera gånger innan 2036.
Ha en riktigt trevlig helg!

Grönare på andra sidan?

I morse såg jag en häst från tåget som inte heller fattat hur det är. Trots att den gick i frodigt gräs upp över knäna i sin egen hage, gjorde den allt den kunde för att få huvudet över staketet och beta i hagen brevid. Liksom så många människor har den kvar att lära att gräset mycket sällan är grönare på andra sidan - hur gott det än ser ut...

Sjung om studentens lyckliga dar...

Ägnat senare eftermiddagen och kvällen åt tre studentmottagningar. Upptäckte två känslor som drabbade mig:

Den ena någon typ av överförd stolthet. "Fy f-n vad de är bra för de har tagit studenten". Ungdomar som jag känt och följt under flera år. Nu är de vuxna och flygfärdiga. Unga damer i vita klänningar och med så glada ögon. Och en ung man i vit skjorta, slips och mörk kostym (som delvis hade åkt av i den 34 gradiga eftermiddagsvärmen). Jo, det var en slags stolthet som kom över mig, det var det.

Den andra känslan var vemod. Jag minns så väl (tror jag) hur det var den dagen jag själv tog studenten. Lika varmt var det - säkert 25 grader redan vid 7-tiden på morgonen och över 30 grader på eftermiddagen. Känslan av lättnad och lycka över att äntligen vara klar med den eländiga skolan (jag slutade med medelmåttliga betyg). Samtidigt en tomhet och osäkerhet - skolan hade jag ju gått i nästan så länge jag minns. Nu var den definitivt slut. Inget sommarlov att gå ut till, inget nytt inrutat schema som väntade i augusti.

Säkert var det många studenter även idag som kände en liknande känsla. Vad gör jag nu? Hur blir det med livet? Få går ut med toppbetyg. Få går ut med vägen utstakad. Dessutom tror jag det är svårare att vara ung idag än det var på 80-talet. Kraven så många fler och samhället tuffare.

Jag hoppas ändå att de allra flesta ungdomar som nu blev studenter, har kul just ikväll i alla fall! Att de kan glömma eventuell oro och bara vara unga och lite crazy. Så kan de fundera på livets allvar i övermorgon igen - eller på måndag...

Ni kan alla få en liten bit av min överförda stolthet. Jag önskar er lycklig resa ut i livet! Känns det svårt - våga ändå. Vad har ni att förlora om ni redan i utgångsläget känner att ni befinner er på osäker mark?

Allt går att mäta...

Seriöst, vad säger en sådan här undersökning - egentligen?

Att uppträda osportsligt inom idrotten.

Denna trista nyhet hittar jag när jag surfar runt och daterar upp mig. Ett helt ungdomslag i fotboll inklusive ledare tappar huvudet och skämmer ut sig genom att uppträda illa på planen. När de hämtar andan inser de uppenbarligen vad de gjort, lämnar turneringen och åker hem. Pinsamt är ett ord. Helt förkastligt är ett annat.
Tyvärr är händelsen inte unik. Jag är själv domaransvarig i ÖSK ungdom handboll, och har som sådan hunnit samla en och annan egen trist erfarenhet.
Som när två av "mina" 14 åriga grabbar dömde en match och två föräldrar bredvid mig på läktaren oavbrutet spydde galla över deras sätt att döma matchen. Till slut tog jag ordet, förklarade att jag var domaransvarig, att killarna var 14 år och hade dömt en säsong, att de självklart gjorde missar, men att de verkligen ansträngde sig för att vara bra domare. Trodde jag att de aktuella föräldrarna skulle sansa sig och be om ursäkt? I så fall fick jag helt fel. Istället vände de lika mycket ilska mot mig och förklarade att man har faktiskt rätt att ställa krav på domarkvaliteten - fast de andvände ett något mindre vårdat språk som jag inte vill citera. Jag tog ingen vidare diskussion med dessa föräldar just då. Istället flyttade jag runt lite på läktaren under en stund och lyssnade om det fanns fler lika aggressiva föräldrar. Kunde till min glädje konstatera att alla de övriga hade en helt annan ton. De hejade på sina killar och hade kritiska kommentarer i alldeles "normal" omfattning och ton. Händelsen fick ett bra slut den gången: Efter matchen pratade jag med lagledarna för det gästande laget. När jag kom ner till planen hörde jag att de just gav domarna några vänliga ord som tack för en god match. Jag talade om vad som hänt och sa att jag i övrigt hade bara goda recensioner av föräldrarna. Lagledarna tog det inträffade på största allvar och det är mycket sannolikt att det blev en diskussion om händelsen i efterhand.
En tidigare mycket tristare erfarenhet gjordes vid en annan turnering då "vårt" lag spelade match. Detta har jag tidigare kommenterat på bloggen. Här var det ledarna som drog igång, ungdomarna och föräldrarna hängde på. Konsekvensen blev att det laget inte gjorde någon bra turnering. Deras energi gick till att bråka och vara frustrerade istället för till att spela handboll och ha kul.
Pinsamt för de lag som hängs ut. Men bra för alla att händelser som den igår blir uppmärksammade och offentligt kända för att det ska bli en diskussion och ändring .

Äktenskap för barnens skull?

Det blir många hänvisningar till en och samma debattsida på bloggen just nu, men även i dag finns en artikel som jag tycker är viktig att uppmärksamma. Några konservativa politiker skriver om äktenskapslagstiftningen.
De framhåller att äktenskapet absolut inte bör vara en institution för homosexuella eftersom det handlar om att organisera reproduktionen. För barnens bästa bör därför äktenskapet bara vara öppet för par av olika kön.
Bra att denna artikel skrivs, tycker jag! Den visar på hur viktigt det är att vädra argumenten för och emot alla människors lika värde, rättigheter och skyldigheter.
Hos mig väcker artikeln bland annat följande frågor:

* Om syftet med att ingå äktenskap förutsätts vara reproduktion. Hur ska vi då se på den situation där en man gifter sig med en kvinna som passerat fertil ålder?
* Hur ska vi förhålla oss till en kvinna och man som gifter sig men öppet deklarerar att de inte avser att skaffa barn tillsammans?
* Om äktenskapet är för barnets bästa; Är det därmed per definition självklart att en gift kvinna och man tillsammans skapar den lämpligaste uppväxtmiljön för barn?

Jag håller med artikelförfattarna om att det finns mycket viktigt att reda ut i detta sammanhang. Däremot är jag inte alls säker på att jag kommer fram till samma slutsatser som dem när jag fått del av olika perspektiv på frågan.
Som ni förstår är jag inte ens övertygad om att äktenskapet är en institution instiftad för barnens bästa.