Ägnat senare eftermiddagen och kvällen åt tre studentmottagningar. Upptäckte två känslor som drabbade mig:
Den ena någon typ av överförd stolthet. "Fy f-n vad de är bra för de har tagit studenten". Ungdomar som jag känt och följt under flera år. Nu är de vuxna och flygfärdiga. Unga damer i vita klänningar och med så glada ögon. Och en ung man i vit skjorta, slips och mörk kostym (som delvis hade åkt av i den 34 gradiga eftermiddagsvärmen). Jo, det var en slags stolthet som kom över mig, det var det.
Den andra känslan var vemod. Jag minns så väl (tror jag) hur det var den dagen jag själv tog studenten. Lika varmt var det - säkert 25 grader redan vid 7-tiden på morgonen och över 30 grader på eftermiddagen. Känslan av lättnad och lycka över att äntligen vara klar med den eländiga skolan (jag slutade med medelmåttliga betyg). Samtidigt en tomhet och osäkerhet - skolan hade jag ju gått i nästan så länge jag minns. Nu var den definitivt slut. Inget sommarlov att gå ut till, inget nytt inrutat schema som väntade i augusti.
Säkert var det många studenter även idag som kände en liknande känsla. Vad gör jag nu? Hur blir det med livet? Få går ut med toppbetyg. Få går ut med vägen utstakad. Dessutom tror jag det är svårare att vara ung idag än det var på 80-talet. Kraven så många fler och samhället tuffare.
Jag hoppas ändå att de allra flesta ungdomar som nu blev studenter, har kul just ikväll i alla fall! Att de kan glömma eventuell oro och bara vara unga och lite crazy. Så kan de fundera på livets allvar i övermorgon igen - eller på måndag...
Ni kan alla få en liten bit av min överförda stolthet. Jag önskar er lycklig resa ut i livet! Känns det svårt - våga ändå. Vad har ni att förlora om ni redan i utgångsläget känner att ni befinner er på osäker mark?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar