Idag gick en bit av mig i idé - båten lyftes upp ur vattnet och kördes in i båtskjulet för vintervila. När jag kom till hamnen blåste det snålt om öronen det var alldeles gråmulet på himlen. Det gick inte att undvika att vemodet sökte sig in under huden. När jag skulle hämta vatten för att kunna torka av båten lite, bört sig plötsligt solen igenom det grå. Då steg modet igen. Skönt eftersom jag egentligen tycker om när det är höst.
Båtliv är en ganska ny del av mitt liv. Det är bara tre år sedan jag introducerades i denna värld, och jag blev snabbt fast! Att gunga fram i lagom tempo över vågorna är precis vad jag behöver för att koppla av och komma ifatt mig själv. Vädret spelar egentligen mindre roll. Stiltje och strålande sol, regn och hård vind. Bägge vädertyperna har sin tjusning, så länge man kan hålla sig torr.
På bilden ser ni båten i en av mina favoritvikar. Där är så underbart lugnt och fridfullt, och bara en liten bit bort kan man sitta på en klippa och titta ut över något som verkar vara en evighet hur länge som helst.
När jag torkat av båten och klappat på den en sista gång innan jag for hem igen, kändes vemodet lite igen. Båten ska nämligen säljas till våren och ersättas av en annan. Den nya båten passar bättre för våra behov. Ändå insåg jag idag där i båtskjulet att jag kommer att sakna "den gamla". En vän som - trots sin relativa litenhet - utan tvekan tar sig fram nästan var som helst och i alla väder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar