Jag cyklar sedan många år med hjälm. Jo, från början kändes det töntigt. Numera är det en vana, och det känns kalt de gånger jag är disträ nog att glömma hjälmen innan jag ger mig iväg. Ok, erkänner, någon gång ibland faller jag också för min egen fåfänga. Om jag duschat så tätt inpå cykelturen att håret inte hunnit torka kan jag välja bort hjälmen för att igelkottetaggarna inte ska krokna. Det händer dock faktiskt inte så ofta - tanken att det är just vid ett fåfängt tillfälle som olyckan är framme, känns alltför realistisk. Bättre en krokig tagg än en krossad skalle liksom.
Vissa dagar i veckan tillbringar jag på ett kontor i Stockholm. Efter ett par timmar på tåget, tycker jag om att sträcka på benen och promenerar alltid till min arbetsplats på Söders krön. Förvånansvärt många Stockholmare cyklar. Och väldigt många av dem använder hjälm. Mitt på Vasabron kom igår morse en av våra mycket kända artister och skådespelare cyklande på något om såg ut som en hederlig gammal "damhäck". Nertryckt över öronen hade han en riktig kruka. Som kändis tjänar han ju automatiskt lite extra som förebild. Och han såg verkligen så cool ut! Ett levande bevis för att cykelhjälmar inte är töntiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar