En mycket varm och stilla sommarmorgon för några år sedan var jag påväg till jobbet på min cykel. Eftersom jag bor på andra sidan stan jämfört med arbetsplatsen, var det en resa på cirka en halvtimme. Jag var nästan framme och väldigt varm när jag kom till det industritågspår som korsar min väg och där det (nästan) ALDRIG brukar komma några tåg. Men denna morgon var ett undantag - långsamt, långsamt kom ett godståg (hur långt som helst) tuffande längs rälsen. Helt plötsligt kändes det som jag hade så bråttom så, och jag svor lite för mig själv när jag måste stanna för att vänta in detta hinder på vägen.
Men så blev jag medveten om en mamma med två små barn som stod strax framför mig invid tågbomarna. Det äldre barnen - en pojke på 2-3 år pekade entusiastiskt på tåget och sa något till sin mamma. Hans lilla ansikte strålade av glädje. Då blev jag medveten om att jag antagligen just fick dela dagens, ja kanske veckans, största upplevelse med denna lilla knatte. För honom fanns ingen stress, för honom var det ett fantastiskt ögonblick precis där och då, och det han sa var kanske "Mamma, mamma titta ett TÅG!" Upplivad av händelsen, kände jag hur stressen rann av mig och jag njöt av att få dela denna fantastiska lilla vardagsstund med pojken. För när fick jag så bråttom att jag inte hann vara med om nöjet att se ett tåg komma förbi där man minst av allt väntar sig en stilla sommarmorgon i Örebro? Detta var som sagt några år sedan, men jag har sparat minnet och tar fram det när jag behöver pigga upp mig. Så ser du mig sitta och le för mig själv någon gång, är det kanske en händelse med godståg som finns i mina tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar