Några tv-tankar

Nej, "Svensson, Svensson" är inte riktigt mitt program. Jag tycker både Susanne Reuter och Allan Svensson är mycket skickliga skådespelare, men något i själva programmet talar inte riktigt till mig. Kanske är det känslan av blekare kopia av Cosby show. Kanske är det känslan av att den avdankade brevbäraren och den snygga och kompetenta kommunpolitikern är bara ett så hopplöst udda par. Jag vet inte.

Men, fick Allan Larsson mig inte att skratta i sin skepnad som gammal brevbärare, gick det desto bättre när han lite senare uppträdde i Babbens "heta stol". Det var länge sedan jag skrattade så tårarna rann, men att se Allan Larssons krampaktiga försök att hålla minspelet under kontroll inför komikerpanelen var verkligen suveränt roligt!

Hela programmet "Babben & co" var bra, tycker jag. Inte minst för att Babben själv är en så suveränt rolig och sympatisk person. Och för att programidén gick ut på att få gästerna att skratta utan att förnedra eller göra bort dem. Jag tittar gärna på "Babben & co" även nästa vecka!

PR-konsulter för mordmisstänkta

Under hur lång tid som helst nu har medierna skrivit om den försvunna Madeleine McCann. Jag har inte följt fallet mer än genom sporadisk läsning. Många konstiga turer och spekulationer förefaller det ha varit. I dag faller mina ögon på en artikel i Aftonbladet som jag först läser lite förstrött. Jag reagerar när jag kommer till där det framgår att Madeleines föräldar överväger att anlita en pr-konsult för att hantera medierna. Nyheten är hämtad från The Guardian en tidning som jag uppfattar som tämligen seriös. I The Guardian framgår också att föräldrarna tänker skaffa sig fler juridiska företrädare.
De som blir misstänkta för brott bör som allmän princip antas kunna vara oskyldiga till avgörande bevis lagts fram och rättslig dom fallit som säger motsatsen. Det är inte alls svårt att förstå att paret McCann skaffar fler advokater i den situation de nu befinner sig i. Vare sig de är skyldiga eller oskyldiga förefaller de behöva kvalificerad rättslig hjälp.
Men en pr-konsult? Jag undrar.
Fast egentligen är den viktigaste frågan i sammanhanget kanske denna:
1) Hur bör en pr-konslut förhålla sig rent yrkesetiskt till att "hantera medierna" för brottsmisstänkta?
Hela historien runt lilla Madeleines försvinnande blir i mina ögon bara märkligare och märkligare.

Om religioners grepp över människor

Idag skriver Lars Ströman en krönika i Nerikes Allehanda med rubriken "Blodiga religiösa texter" (tyvärr finns den inte i nätupplagan) där han konstaterar att såväl bibeln som koranen innehåller ondskefullheter och bloddrypande citat samt att kristendomen knappast kan hållas för mer demokratisk än islam.
Lars Ströman är aktiv kristen och journalisten som skrev krönikan som illustrerades med Muhammed som rondellhund för några veckor sedan. Han placerade med den sitt skrivande på den politiska världskartan. Dagens krönika om blodiga texter och ickedemorkatiska religioner, är sannolikt ett trevande sätt att fortsätta dialogen med upprörda muslimer.
Hans syfte att visa på att det inte går att lyfta den ena religionen till skyarna före den andra är vällovligt. Men för mig ger hans krönika bara ytterligare underlag till att förundras över att religioner kan ha en så fast grepp över resonerande och reflekterande människor över huvud taget. Jag förstår inte.

Fotbollsk(r)amp

Så lyckades ÖSK - med möda och besvär - att rädda så viktiga 3 poäng i går kväll. Viktigt att Barsom gjorde det avgörande målet, förhoppningsvis ska det hjälpa lagets självförtroende på traven. Förhoppningarna om nytt allsvenskt kontrakt stärks igen.
Må också Degerfors få lite Fru Fortuna med sig ut på planen i kommande matcher. Att hänga kvar i Superettan är nog ännu viktigare för vilket lag som helst än att stanna i allsvenskan. Jag håller tummarna!
När jag ändå pratar fotboll: Nu är damerna på plats i Kina. Det ska bli spännande att se vad de kan uträtta, Stina, Kristin och alla de andra!

Besviken på SJ

Denna vecka har det inte blivit mycket bloggande, krafterna har gått till annat.
En riktig energislukare har tyvärr tågpendlandet varit. Den som följer min blogg och som känner mig över huvud taget, vet att jag tillhör tågåkandets absolut största entusiaster. Jag brukar också vara den som mest ihärdigt försvarar SJ när folk gnäller över försenade tåg och annat. Historiskt sett har jag mängder av goda erfarenheter att grunda denna inställning på.
Men denna vecka har min inställning fått sig flera rejäla törnar. Jag tror inte tågen gått i tid en enda dag. Och orsakerna förefaller i första hand varit dåligt underhållna tåg. Vagnar och lok har varit sönder, i värsta fall så de blivit stående längs vägen. Och när väl tågen dykt upp har vagninredningen sett ut som om det varit röjarfest. Stolarna har varit helt söndersuttna, delar av dem sönderbända och rengöringen klart eftersatt.
Varför gör ni på detta viset SJ?!
Jag forsätter gärna att odla min kärlek till tågåkandet.
Jag vill så gärna fortsätta att tala väl om att åka tåg.
Bästa ansvariga på SJ - kan ni underlätta för mig att göra så?!!
Fortsätter ni som denna vecka visat, vet jag inte vad jag ska göra.

I övrigt önskar jag mina medmänniskor en riktigt trevlig helg - höstens första.

Angående hejaklackar och burop

Jag har fått synpunkten efter mitt förra blogginlägg att även ÖSK:s supportar i Kubanerna buade när AIK-spelarna presenterades vid matchen i söndags. Det hörde inte jag som satt vid i en grupp jublande AIK-fans - Kubanerna befann sig på läktaren snett över planen från min plats sett - men det kan mycket väl vara korrekt.

Vill tydliggöra att min åsikt från tidigare att hejaklackar borde hålla sig för goda att bua ut motståndarspelarna vid presentation gäller alla klackar, även Kubanerna.

Är min ståndpunkt därmed att det aldrig får buas över huvud taget?

Bra fråga. Jag tror att mitt svar blir nej. Några tillfällen då jag nog tycker att burop oftast kan försvaras är till exempel om publiken uppfattar ett tveksamt domslut - som jag från matchen ÖSK-AIK tycker gäller åtminstone en av de möjliga straffsituationerna för AIK. Också om en spelare medvetet går in för att göra illa en annan spelare eller uppenbarligen maskar för att få matchtiden att gå utan något egentligt spel. Men det får inte bli något systematiskt buande, för då blir det en annan sak än yttringar av spontan besvikelse.

Att skrika "domarjävel" eller liknande tycker jag aldrig är försvarbart även om domslutet kan uppfattas tveksamt. Domarna gör sitt jobb och det handlar oftast om att fatta svåra beslut i ögonblicket. Ibland blir det fel och ibland till och med mycket fel, men oftast blir det ganska rätt. Och i allmänhet ser domaren mycket bättre vad som händer på planen än vi på läktarplats. De är dessutom utbildade för sin uppgift och vet att de måste stå till svars för sina beslut. Detta gäller i allmänhet inte "proffstyckarna" på läktaren. Alltid mycket lättare att döma när det inte är förknippat med eget ansvar.
Generellt gäller att all idrott blir både roligare och bättre med glada hejaramsor och sånger som "Kex och skor finns inte kvar, men fotbollen är underbar..." än negativa rop och yttringar.

På bilden ser ni hur konstgräset på Behrn Arena har spritt sig ut över hela parkeringsplasten bakom anläggningen. Helt otroligt, inte sant ;o).

Annars har jag inte så mycket kul att rapportera från den platsen idag.

ÖSK lät sig helt spelas ut av gästande AIK i allsvenskan. Sista kvarten övergick spelet nästan till att AIK mer hade bolltrickuppvisning än spelade match.

Jag hamnade på läktaren mitt bland en massa AIK fans. De hade mycket att glädjas åt idag och stämningen var hög. Tråkigt att flera stycken var ordentligt berusade. Tråkigt också att hela klacken buade ut ÖSK-spelarna under presentationen före matchstart. Ett hejaklack med så mycket stämning och så många härliga sånger och hejaramsor behöver inte ägna sig åt sådant.

AIK:s vinst med 4-1 var helt rättvis. ÖSK får svårt att förnya sitt allsvenska kontrakt till nästa säsong.

Men för KIF Örebro går det däremot allt bättre. Idag blev det 3 nya poäng i Karlstad. Och nu väntar KINA och VM på bl.a. Stina Segerström och Kristin Hammarström KUL!

Rondeller och glädjen med Harry Potter

I morgontidningen på mitt frukostbord har under veckan pågått en insändardebatt i ämnet "hur använder bilister blinkrarna i en rondell?" Bara ordet "blinkrar" får mig att le. Jag är inte så försvenskad själv, utan väljer nog ordet "blinkers" fortfarande. Men håll med om att "blinkrar" låter mer skoj!
Sen då själva ämnet - hur göra med blinkandet vid rondellkörning? Tillhör livets större mysterier om ni frågar mig. Omfattande fältstudier visar att det finns väldigt många varianter av detta och lika många bestämda uppfattningar om vad som är rätt. Själv lärde jag mig köra rondell i Uppsala 1980. Gnistarondellen hette den värsta. Det var rondellen som slussade trafik till motorvägen mot Stockholm. Alltid mycket bilar och höga hastigheter. Dessutom flera filer inne i rondellen. Numera är jag helt övertygad om att det sätt vi fick lära oss att bemästra Gnistarondellen med filkörning och blinkande både hit och dit, inte längre är något att stå efter. Vill till och med minnas att bilskoleläraren sa att "så här kommer du aldrig att köra rondell igen efter att du klarar uppkörningen".
Fortfarande är det ett intressant minne - och ett möjligt stöd för inlägg i den för alltid lika snurriga debatten om hur vi egentligen ska göra när vi tar oss igenom rondeller. Och det gör vi ju mycket oftare nu är 1980 dessutom.
Vad säger du själv: ska blinkrarna på när vi kör in i rondellen eller när vi lämnar den? Eller ska vi rent av blinka både och? Fråga dina kompisar vid fikat och ni har ett diskussionsämne som räcker i flera dagar. Jag lovar!

Så något helt annat. Jag måste få skicka en tanke med ett varmt tack till J.K. Rowling för den läsglädje hon skänkt världen med sina böcker om Harry Potter. Själv läste jag ut "The Deadly Hallows" häromdagen. Underbar läsning och sorg när bokens 608:e och sista sida var slut. I mitt hem har samtliga invånare suttit djupt försjunkna i boken - eller böckerna faktiskt. Som jag nämnt innan i bloggen ville ju ingen vänta på den andra, så vi har haft flera exemplar... Min son är ingen bokslukare i vanliga fall, men Harry Potter har han alltid sträckläst. Denna gång dessutom på engelska. Det var omöjligt att vänta på att få veta hur berättelsen slutar till den svenska översättningen kommer i november.
Fast jag misstänker att vi kommer att läsa den också. Men då nöjer vi oss nog med att köpa boken i ett exemplar.
För nu vet vi hur det går för Harry, Hermione, Ron, Snape, Voldemort, och de andra.

Dags för beslut

Läser i Kyrkans tidning(!) på nätet om en undersökning som visar att en klar majoritet av Riksdagens ledamöter är för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Så bra, då är det ju bara att gå till beslut!

Tankar en tidig morgon

Cyklar till stationen. På en korsande cykelväg, skymd bakom växtligheten, ser jag plötsligt en stillastående cyklist. Jag konstaterar att det är en kvinna och funderar inte mer på det just då. Lite senare slår det mig att om det varit en man som stått där halft skymd bakom buskarna kl 06.30 på morgonen, så hade jag sannolikt blivit lite illa till mods.
Så gör tyvärr verkligheten med våra uppfattningar om varandra.
På tåget är det ganska fullt. Uppenbarligen många som börjar jobba idag igen. Själv är jag försjunken i Harry Potter. Önskar att jag skulle på en mycket längre resa så jag fick försvinna in i denna spännande bok!
Många "hej, kul att ses igen" bland myllrande resenärer på stationen. Men på min arbetsplats är det fortfarande tomt. Kanske dyker någon mer upp, men än så länge är jag ensam.
Jag har redan jobbat i några dagar och har planeringen för dagen ganska klar. Bara att ta sig an listan i ordning. Ska bli riktigt kul faktiskt. Jag känner arbetslust efter en trevlig sommar - trots att vi inte haft sådan tur med vädret.
Hoppas du också känner glädje inför din dag!

Tal till unga vuxna

I går hade jag hedersuppdraget att hålla högtidstal vid avslutningen för ett Humanistiskt konfirmationsläger. Här kan den som är intresserad läsa vad jag sa:

Högtidstal vid Humanistiskt konfirmationsläger den 22 juli 2007

Konfirmation betyder ordagrant ”att bekräfta”.
Många tänker enbart på konfirmationen som en kyrklig ritual. I svenska kyrkan innebär konfirmationsutbildningen främst att ungdomar får fördjupad kunskap om den kristna tron och det som ska bekräftas är den trostillhörighet som barnet tidigare fått genom dopet.
Men det är inte den enda formen.
Tidpunkten för konfirmation sammanfaller i de flesta kulturer med den period i livet då människan kommit till puberteten och är på väg från att vara barn till att bli vuxen. Ett annat sätt att se på ritualen är med andra ord att det är dags att ta avgörande steg från barndom till vuxenliv, oberoende av religiös tro.
Så ser vi Humanister på konfirmationen.
Den humanistiska konfirmationen är en övergångsrit som innebär att ni ungdomar hälsas välkomna in på vägen att bli vuxna. Det som bekräftas är ingen tro utan att ni nu är så gamla att ni är redo att ta allt större och självständigare ansvar för ert eget liv och hur ni lever detta i relation till andra. Spännande men inte alltid så lätt.
Själv minns jag tonårstiden som ganska svår. Jag var inte längre barn, men sällan togs jag på samma allvar som en vuxen. Hur framtiden skulle se ut var svårt att se. Det var som att leva mittemellan, att sitta i en vänthall och hoppas på att tåget mot framtiden skulle leda till något som var lättare att förstå sig på. Kanske känner ni på liknande sätt.
Varför är det så då? Jag har funderat över det. Min far var född 1912. I en tid då Sverige ännu inte var en demokrati, då bilar var mycket ovanliga och då de flesta barn gick i skolan i bara 6 år (så långt var utbildningen avgiftsfri) och katekesen – en lärobok i kristen tro – var den viktigaste skolboken. Då sammanföll tidpunkten för konfirmationen mer bokstavligt med tidpunkten då det var dags att bli vuxen – flytta hemifrån och klara sig själv. Min far var 13 år när han började arbeta och bidra till familjens försörjning.
I en mening var det kanske enklare då. Det fanns krasst sett inget utrymme för tonårstid och grubblerier om hur framtiden kunde tänkas bli. Den var liksom redan där.
Samtidigt var det självklart svårare. Innan du ens hunnit tänka efter, var vuxenlivet där och du fick inte så mycket chans att pröva dina vägar och välja din framtid.
Tonårstid må vara en svår tid då valen känns många och svåra och osäkerheten om framtiden stor. Men genom att få tala om livet, moralen, våra rättigheter och skyldigheter mot varandra och den värld vi lever i, har ni den priviligerade möjligheten att vandra in i vuxenvärlden med öppna sinnen och ögon. Genom att tänka kritiskt och vara tvivlande till sanningssägaren, har ni fantastiska möjligheter till en meningsfull framtid vilka val ni än gör på livets väg.
Att bli vuxen är en process inte en fix händelse – i vissa avseenden kanske vi alltid ska vara motsträviga till att bli riktigt vuxna. Ett visst mått av barn i oss kan vi ha glädje av hela livet.
*
För mig handlar humanism inte minst om att försöka leva som en god människa, om att visa respekt för andra och stå upp för att alla människor ska ha samma värde och bli behandlade på lika villkor i ett samhälle som grundas på demokrati.
Dessa ideal kan jag söka stöd för såväl i den svenska grundlagen som i internationellt gjorda överenskommelser som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Europakonventionen och Barnkonventionen.
Vad betyder det då egentligen att alla människor har lika värde och rätt att bli behandlade på lika villkor? Ja, det är en svår fråga att svara på.
Med hänvisning till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan vi säga att det handlar om ett minimum som alla människor bör garanteras oberoende av ålder, ras, kön, social ställning, intelligens eller annan egenskap. Det är alltså inte oetiskt att acceptera att människor är olika och att alla inte är lika värdefulla i alla livssituationer. Men vi ska inte koppla dessa skillnader till avgörandet om människans värde.
Det är svårt – ja ibland nästan helt omöjligt – att leva upp till idealen och leva efter grundtanken att alla människor har lika värde, samma grundläggande rättigheter och skyldigheter. Det innebär ju att de människor du älskar och beundrar mest i hela världen har precis samma människovärde som världens mest blodtörstande krigsherrar, pedofilerna och dina värsta ovänner.
Jag menar, vem kan med hedern i behåll hävda att den aldrig önskat livet av någon annan på grund av att den verkar vara den värsta skitstöveln.
Ändå måste vi fortsätta försöka tro på människans okränkbara värde, på humanism och förnuft.
Erfarenheterna från det förflutna, t.ex. Tredje riket, stalintiden, liksom på åtskilliga andra håll inte minst i vår egen tid, visar vad som kan hända om vi överger och slutar kämpa för detta ideal.
Strävan efter att leva som en god människa kan uppfattas som naivt i en värld där våld, orättvisor, rättsövergrepp och girighet är vardagsmat. Kan det verkligen vara meningsfullt att vara så naiv?
Berthold Brecht var en tysk författare som levde 1898-1956. Flera år av sitt liv ägnade han på flykt från Hitler och han upplevde med andra ord ondskans makt på nära håll. Ändå har han skrivit en dikt som handlar om godhet. Jag tycker den är tankvärd och vill gärna läsa den för er. Den heter ”Vad tjänar godhet till?”
1
Vad tjänar godhet till
när de goda genast blir ihjälslagna, eller
när man slår ihjäl
dem de varit goda mot?
Vad tjänar frihet till
när de fria måste leva ibland ofria?
Vartill förnuft
när bara oförnuftet skaffar fram den föda var och en
behöver?
2
I stället för att bara vara goda, sträva efter
att frambringa ett tillstånd som gör godhet möjlig, eller
ännu hellre
gör den överflödig!
I stället för att bara vara fria, sträva efter
att frambringa ett tillstånd som befriar alla
och gör frihetskärlek
överflödig!
I stället för att bara bli förnuftiga, sträva efter
att frambringa ett tillstånd som gör oförnuft hos
enskilda personer
olönsamt!

Berthold Brecht säger oss med andra ord att det inte bara handlar om att själv var god, utan också om att förorda godheten som grund för hela samhället. Inte bara vara fri utan att skapa frihet. Inte bara vara förnuftig utan skapa ett samhälle som bygger på förnuft. Svårt, men är det inte värt att ändå försöka?

Jag vill avslutningsvis ge er följande ord på era vägar in i vuxenlivet:
*Ta ansvar för att skapa mening i era liv.
*Lev som om era handlingar gör skillnad för hela mänskligheten.
*Sök den goda kraften i vänskap, kärlek och erotik.
*Visa medkänsla och engagemang för andras behov och intressen.
*Ta ställning för såväl jämställdhet som jämlikhet.
*Möt er omgivning med öppna sinnen, tänk kritiskt och låt tvivlet leda er till att pröva och ompröva det som uppfattas som sant.

Välkomna till vuxenvärlden och lycka till i resten av era liv!

Också ett sätt att bli ensammen på

I går var jag på stan med mina två tonåringar. De inhandlade varsitt exemplar av Harry Potter and the Deathly Hallows. Ingen av dem var beredd på att vänta på att den andre läst ut den först, därför blev det så.
Efter besöket i bokhandeln gick vi och fikade. Jag upptäckte snabbt att det blev en väldigt ensam fikastund för min del. Mina medföljare var båda djupt försjunkna i sina böcker och i stort sett okontaktbara.
Själv har jag inte fått ens bläddra i boken än. Men det verkar inte dröja särskilt länge innan det blir min tur...

Vigsel på Östersjöns Pärla

På bilden ser ni en vigselförrättare i linneklänning och gymnastikskor, på vandring 4 km till platsen för en vacker ö-vigsel.

Har tillbringat en fantastisk helg på Östersjöns Pärla - eller Gotska Sandön som det står på kartan. Kom dit i hög sjö i fredags. Väldigt många på båten var ordentligt sjösjuka, själv hade jag turen att klara mig helt oberörd. Det är magiskt att se hur höga vågor som bildas i öppet hav när man inte behöver känna oro. Det gjorde jag inte eftersom besättningen uppträdde så professionellt och båten kändes mycket sjösäker.

Vi hade tur så båten kunde gå upp på stranden och vi kom torrskodda i land. De som anlänt till ön dagen innan hade fått läktra - ta sig in till stranden med hjälp av gummiflottar - och dänkts av stora vågor när de väl kom till land. Men de berättade om sina strapatser med humor och allt hade gått väl.

På lördagen vigde jag Malin och Henrik i kretsen av ett fyrtiotal vänner och anhöriga. Trots lite mulet väder blev det en mycket fin högtid. På kvällen bjöds till en fantastiskt fin och rolig fest som inte slutade förrän framåt småtimmarna. Men då hade en lite kvällstrött vigselförrättare redan sökt upp sin kudde.

På söndagen vandrade vi i skogen och lyssnade till en underbara tystnaden innan det var dags att återvända till fastlandet igen. Åh, vilken härlig inledning på sommaren vi fick där ute på Gotska Sandön!

Det är lite "obekvämt" både att resa dit och att vara där eftersom all mat måste medföras, ingen affär finns på ön, och det bara finns torrdass och kallt vatten i duscharna. Men det är det defintivt värt, jag lovar!

För övrigt blir det nog lite si och så med bloggandet under sommaren. Ibland måste även huvudet få vila och datorn ställas undan. Låt oss nu bara hoppas på skönt sommarväder och glada dagar.

Vad vapen kan leda till

I går kväll kände vi för att förströ oss med en film. Okunnigt nog valde vi att se Babel - en bra men allt annat än lättsmält historia om vad som kan hända när ett vapen hamnar i barns händer och kulturer kolliderar (kolla recension här t.ex.).
Efter att ha sett den filmen känns det lite extra bra att läsa att en oväntat stor mängd vapen lämnats in till svensk Polis under den vapenamnesti som utfärdades i våras.

Biltur och återseende

Började dagen med något "onödigt" - jag körde bil till jobbet i staden brevid. Normalt åker jag, som den som tidigare läst min blogg vet, tåg. Jag älskar att åka tåg och känslan förstärks när jag som denna dag tar bilen. På tåget jobbar jag, tittar på omgivningen, tar en kopp kaffe och låter kroppen slappna av en stund. I bilen kör jag bil. Sitter koncentrerad och håller koll på den svarta stadsjeepen som närmar sig i 160 km/h bakom mig och känner viss irritation över att det ligger en karavan på fyra långtradare som jag absolut inte kommer att hinna om nästa gång det blir två fält på min sida av körbanan eftersom det ligger tre bilar mellan mig och långtradarna och de också vill köra om. Men idag körde jag ändå alltså bil. Fördelen är att jag kan åka när jag vill - behöver inte passa en fix tågtid. Dessutom behövde jag inte vänta på ett försenat tåg, vilket jag fått göra just idag enligt radions trafikredaktion. Dessutom får jag med mig en massa saker som jag omöjligt skulle kunna kånka på som tågbagage. På vägen hann jag också se en del annat än jag ser från tåget. Mitt på en åker invid motorvägen stod till exempel en övergiven(!) långtradare. Det såg minst sagt märkligt ut. En bit längre fram stod två små vackra rådjur på andra sidan viltstängslet och iakttog uppmärksamt trafiken som for förbi. Lite kul det också på sitt vis.
Men på tal om något helt annat gjorde jag igår något fantastiskt kul. Jag återsåg en gammal vän som jag inte träffat sedan sommaren 1978 (jo, jag är nästan fossil). Fantastiskt nog så trivdes vi fortfarande väldigt bra i varandras sällskap! Mötet fick en glad känsla att parkera i mitt sinne. Den tänker jag leva på några dagar. Dessutom tänker jag se till att min vän och jag ses igen flera gånger innan 2036.
Ha en riktigt trevlig helg!

Grönare på andra sidan?

I morse såg jag en häst från tåget som inte heller fattat hur det är. Trots att den gick i frodigt gräs upp över knäna i sin egen hage, gjorde den allt den kunde för att få huvudet över staketet och beta i hagen brevid. Liksom så många människor har den kvar att lära att gräset mycket sällan är grönare på andra sidan - hur gott det än ser ut...

Sjung om studentens lyckliga dar...

Ägnat senare eftermiddagen och kvällen åt tre studentmottagningar. Upptäckte två känslor som drabbade mig:

Den ena någon typ av överförd stolthet. "Fy f-n vad de är bra för de har tagit studenten". Ungdomar som jag känt och följt under flera år. Nu är de vuxna och flygfärdiga. Unga damer i vita klänningar och med så glada ögon. Och en ung man i vit skjorta, slips och mörk kostym (som delvis hade åkt av i den 34 gradiga eftermiddagsvärmen). Jo, det var en slags stolthet som kom över mig, det var det.

Den andra känslan var vemod. Jag minns så väl (tror jag) hur det var den dagen jag själv tog studenten. Lika varmt var det - säkert 25 grader redan vid 7-tiden på morgonen och över 30 grader på eftermiddagen. Känslan av lättnad och lycka över att äntligen vara klar med den eländiga skolan (jag slutade med medelmåttliga betyg). Samtidigt en tomhet och osäkerhet - skolan hade jag ju gått i nästan så länge jag minns. Nu var den definitivt slut. Inget sommarlov att gå ut till, inget nytt inrutat schema som väntade i augusti.

Säkert var det många studenter även idag som kände en liknande känsla. Vad gör jag nu? Hur blir det med livet? Få går ut med toppbetyg. Få går ut med vägen utstakad. Dessutom tror jag det är svårare att vara ung idag än det var på 80-talet. Kraven så många fler och samhället tuffare.

Jag hoppas ändå att de allra flesta ungdomar som nu blev studenter, har kul just ikväll i alla fall! Att de kan glömma eventuell oro och bara vara unga och lite crazy. Så kan de fundera på livets allvar i övermorgon igen - eller på måndag...

Ni kan alla få en liten bit av min överförda stolthet. Jag önskar er lycklig resa ut i livet! Känns det svårt - våga ändå. Vad har ni att förlora om ni redan i utgångsläget känner att ni befinner er på osäker mark?

Allt går att mäta...

Seriöst, vad säger en sådan här undersökning - egentligen?

Att uppträda osportsligt inom idrotten.

Denna trista nyhet hittar jag när jag surfar runt och daterar upp mig. Ett helt ungdomslag i fotboll inklusive ledare tappar huvudet och skämmer ut sig genom att uppträda illa på planen. När de hämtar andan inser de uppenbarligen vad de gjort, lämnar turneringen och åker hem. Pinsamt är ett ord. Helt förkastligt är ett annat.
Tyvärr är händelsen inte unik. Jag är själv domaransvarig i ÖSK ungdom handboll, och har som sådan hunnit samla en och annan egen trist erfarenhet.
Som när två av "mina" 14 åriga grabbar dömde en match och två föräldrar bredvid mig på läktaren oavbrutet spydde galla över deras sätt att döma matchen. Till slut tog jag ordet, förklarade att jag var domaransvarig, att killarna var 14 år och hade dömt en säsong, att de självklart gjorde missar, men att de verkligen ansträngde sig för att vara bra domare. Trodde jag att de aktuella föräldrarna skulle sansa sig och be om ursäkt? I så fall fick jag helt fel. Istället vände de lika mycket ilska mot mig och förklarade att man har faktiskt rätt att ställa krav på domarkvaliteten - fast de andvände ett något mindre vårdat språk som jag inte vill citera. Jag tog ingen vidare diskussion med dessa föräldar just då. Istället flyttade jag runt lite på läktaren under en stund och lyssnade om det fanns fler lika aggressiva föräldrar. Kunde till min glädje konstatera att alla de övriga hade en helt annan ton. De hejade på sina killar och hade kritiska kommentarer i alldeles "normal" omfattning och ton. Händelsen fick ett bra slut den gången: Efter matchen pratade jag med lagledarna för det gästande laget. När jag kom ner till planen hörde jag att de just gav domarna några vänliga ord som tack för en god match. Jag talade om vad som hänt och sa att jag i övrigt hade bara goda recensioner av föräldrarna. Lagledarna tog det inträffade på största allvar och det är mycket sannolikt att det blev en diskussion om händelsen i efterhand.
En tidigare mycket tristare erfarenhet gjordes vid en annan turnering då "vårt" lag spelade match. Detta har jag tidigare kommenterat på bloggen. Här var det ledarna som drog igång, ungdomarna och föräldrarna hängde på. Konsekvensen blev att det laget inte gjorde någon bra turnering. Deras energi gick till att bråka och vara frustrerade istället för till att spela handboll och ha kul.
Pinsamt för de lag som hängs ut. Men bra för alla att händelser som den igår blir uppmärksammade och offentligt kända för att det ska bli en diskussion och ändring .

Äktenskap för barnens skull?

Det blir många hänvisningar till en och samma debattsida på bloggen just nu, men även i dag finns en artikel som jag tycker är viktig att uppmärksamma. Några konservativa politiker skriver om äktenskapslagstiftningen.
De framhåller att äktenskapet absolut inte bör vara en institution för homosexuella eftersom det handlar om att organisera reproduktionen. För barnens bästa bör därför äktenskapet bara vara öppet för par av olika kön.
Bra att denna artikel skrivs, tycker jag! Den visar på hur viktigt det är att vädra argumenten för och emot alla människors lika värde, rättigheter och skyldigheter.
Hos mig väcker artikeln bland annat följande frågor:

* Om syftet med att ingå äktenskap förutsätts vara reproduktion. Hur ska vi då se på den situation där en man gifter sig med en kvinna som passerat fertil ålder?
* Hur ska vi förhålla oss till en kvinna och man som gifter sig men öppet deklarerar att de inte avser att skaffa barn tillsammans?
* Om äktenskapet är för barnets bästa; Är det därmed per definition självklart att en gift kvinna och man tillsammans skapar den lämpligaste uppväxtmiljön för barn?

Jag håller med artikelförfattarna om att det finns mycket viktigt att reda ut i detta sammanhang. Däremot är jag inte alls säker på att jag kommer fram till samma slutsatser som dem när jag fått del av olika perspektiv på frågan.
Som ni förstår är jag inte ens övertygad om att äktenskapet är en institution instiftad för barnens bästa.