Tankar en tidig morgon

Cyklar till stationen. På en korsande cykelväg, skymd bakom växtligheten, ser jag plötsligt en stillastående cyklist. Jag konstaterar att det är en kvinna och funderar inte mer på det just då. Lite senare slår det mig att om det varit en man som stått där halft skymd bakom buskarna kl 06.30 på morgonen, så hade jag sannolikt blivit lite illa till mods.
Så gör tyvärr verkligheten med våra uppfattningar om varandra.
På tåget är det ganska fullt. Uppenbarligen många som börjar jobba idag igen. Själv är jag försjunken i Harry Potter. Önskar att jag skulle på en mycket längre resa så jag fick försvinna in i denna spännande bok!
Många "hej, kul att ses igen" bland myllrande resenärer på stationen. Men på min arbetsplats är det fortfarande tomt. Kanske dyker någon mer upp, men än så länge är jag ensam.
Jag har redan jobbat i några dagar och har planeringen för dagen ganska klar. Bara att ta sig an listan i ordning. Ska bli riktigt kul faktiskt. Jag känner arbetslust efter en trevlig sommar - trots att vi inte haft sådan tur med vädret.
Hoppas du också känner glädje inför din dag!

Tal till unga vuxna

I går hade jag hedersuppdraget att hålla högtidstal vid avslutningen för ett Humanistiskt konfirmationsläger. Här kan den som är intresserad läsa vad jag sa:

Högtidstal vid Humanistiskt konfirmationsläger den 22 juli 2007

Konfirmation betyder ordagrant ”att bekräfta”.
Många tänker enbart på konfirmationen som en kyrklig ritual. I svenska kyrkan innebär konfirmationsutbildningen främst att ungdomar får fördjupad kunskap om den kristna tron och det som ska bekräftas är den trostillhörighet som barnet tidigare fått genom dopet.
Men det är inte den enda formen.
Tidpunkten för konfirmation sammanfaller i de flesta kulturer med den period i livet då människan kommit till puberteten och är på väg från att vara barn till att bli vuxen. Ett annat sätt att se på ritualen är med andra ord att det är dags att ta avgörande steg från barndom till vuxenliv, oberoende av religiös tro.
Så ser vi Humanister på konfirmationen.
Den humanistiska konfirmationen är en övergångsrit som innebär att ni ungdomar hälsas välkomna in på vägen att bli vuxna. Det som bekräftas är ingen tro utan att ni nu är så gamla att ni är redo att ta allt större och självständigare ansvar för ert eget liv och hur ni lever detta i relation till andra. Spännande men inte alltid så lätt.
Själv minns jag tonårstiden som ganska svår. Jag var inte längre barn, men sällan togs jag på samma allvar som en vuxen. Hur framtiden skulle se ut var svårt att se. Det var som att leva mittemellan, att sitta i en vänthall och hoppas på att tåget mot framtiden skulle leda till något som var lättare att förstå sig på. Kanske känner ni på liknande sätt.
Varför är det så då? Jag har funderat över det. Min far var född 1912. I en tid då Sverige ännu inte var en demokrati, då bilar var mycket ovanliga och då de flesta barn gick i skolan i bara 6 år (så långt var utbildningen avgiftsfri) och katekesen – en lärobok i kristen tro – var den viktigaste skolboken. Då sammanföll tidpunkten för konfirmationen mer bokstavligt med tidpunkten då det var dags att bli vuxen – flytta hemifrån och klara sig själv. Min far var 13 år när han började arbeta och bidra till familjens försörjning.
I en mening var det kanske enklare då. Det fanns krasst sett inget utrymme för tonårstid och grubblerier om hur framtiden kunde tänkas bli. Den var liksom redan där.
Samtidigt var det självklart svårare. Innan du ens hunnit tänka efter, var vuxenlivet där och du fick inte så mycket chans att pröva dina vägar och välja din framtid.
Tonårstid må vara en svår tid då valen känns många och svåra och osäkerheten om framtiden stor. Men genom att få tala om livet, moralen, våra rättigheter och skyldigheter mot varandra och den värld vi lever i, har ni den priviligerade möjligheten att vandra in i vuxenvärlden med öppna sinnen och ögon. Genom att tänka kritiskt och vara tvivlande till sanningssägaren, har ni fantastiska möjligheter till en meningsfull framtid vilka val ni än gör på livets väg.
Att bli vuxen är en process inte en fix händelse – i vissa avseenden kanske vi alltid ska vara motsträviga till att bli riktigt vuxna. Ett visst mått av barn i oss kan vi ha glädje av hela livet.
*
För mig handlar humanism inte minst om att försöka leva som en god människa, om att visa respekt för andra och stå upp för att alla människor ska ha samma värde och bli behandlade på lika villkor i ett samhälle som grundas på demokrati.
Dessa ideal kan jag söka stöd för såväl i den svenska grundlagen som i internationellt gjorda överenskommelser som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Europakonventionen och Barnkonventionen.
Vad betyder det då egentligen att alla människor har lika värde och rätt att bli behandlade på lika villkor? Ja, det är en svår fråga att svara på.
Med hänvisning till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan vi säga att det handlar om ett minimum som alla människor bör garanteras oberoende av ålder, ras, kön, social ställning, intelligens eller annan egenskap. Det är alltså inte oetiskt att acceptera att människor är olika och att alla inte är lika värdefulla i alla livssituationer. Men vi ska inte koppla dessa skillnader till avgörandet om människans värde.
Det är svårt – ja ibland nästan helt omöjligt – att leva upp till idealen och leva efter grundtanken att alla människor har lika värde, samma grundläggande rättigheter och skyldigheter. Det innebär ju att de människor du älskar och beundrar mest i hela världen har precis samma människovärde som världens mest blodtörstande krigsherrar, pedofilerna och dina värsta ovänner.
Jag menar, vem kan med hedern i behåll hävda att den aldrig önskat livet av någon annan på grund av att den verkar vara den värsta skitstöveln.
Ändå måste vi fortsätta försöka tro på människans okränkbara värde, på humanism och förnuft.
Erfarenheterna från det förflutna, t.ex. Tredje riket, stalintiden, liksom på åtskilliga andra håll inte minst i vår egen tid, visar vad som kan hända om vi överger och slutar kämpa för detta ideal.
Strävan efter att leva som en god människa kan uppfattas som naivt i en värld där våld, orättvisor, rättsövergrepp och girighet är vardagsmat. Kan det verkligen vara meningsfullt att vara så naiv?
Berthold Brecht var en tysk författare som levde 1898-1956. Flera år av sitt liv ägnade han på flykt från Hitler och han upplevde med andra ord ondskans makt på nära håll. Ändå har han skrivit en dikt som handlar om godhet. Jag tycker den är tankvärd och vill gärna läsa den för er. Den heter ”Vad tjänar godhet till?”
1
Vad tjänar godhet till
när de goda genast blir ihjälslagna, eller
när man slår ihjäl
dem de varit goda mot?
Vad tjänar frihet till
när de fria måste leva ibland ofria?
Vartill förnuft
när bara oförnuftet skaffar fram den föda var och en
behöver?
2
I stället för att bara vara goda, sträva efter
att frambringa ett tillstånd som gör godhet möjlig, eller
ännu hellre
gör den överflödig!
I stället för att bara vara fria, sträva efter
att frambringa ett tillstånd som befriar alla
och gör frihetskärlek
överflödig!
I stället för att bara bli förnuftiga, sträva efter
att frambringa ett tillstånd som gör oförnuft hos
enskilda personer
olönsamt!

Berthold Brecht säger oss med andra ord att det inte bara handlar om att själv var god, utan också om att förorda godheten som grund för hela samhället. Inte bara vara fri utan att skapa frihet. Inte bara vara förnuftig utan skapa ett samhälle som bygger på förnuft. Svårt, men är det inte värt att ändå försöka?

Jag vill avslutningsvis ge er följande ord på era vägar in i vuxenlivet:
*Ta ansvar för att skapa mening i era liv.
*Lev som om era handlingar gör skillnad för hela mänskligheten.
*Sök den goda kraften i vänskap, kärlek och erotik.
*Visa medkänsla och engagemang för andras behov och intressen.
*Ta ställning för såväl jämställdhet som jämlikhet.
*Möt er omgivning med öppna sinnen, tänk kritiskt och låt tvivlet leda er till att pröva och ompröva det som uppfattas som sant.

Välkomna till vuxenvärlden och lycka till i resten av era liv!

Också ett sätt att bli ensammen på

I går var jag på stan med mina två tonåringar. De inhandlade varsitt exemplar av Harry Potter and the Deathly Hallows. Ingen av dem var beredd på att vänta på att den andre läst ut den först, därför blev det så.
Efter besöket i bokhandeln gick vi och fikade. Jag upptäckte snabbt att det blev en väldigt ensam fikastund för min del. Mina medföljare var båda djupt försjunkna i sina böcker och i stort sett okontaktbara.
Själv har jag inte fått ens bläddra i boken än. Men det verkar inte dröja särskilt länge innan det blir min tur...

Vigsel på Östersjöns Pärla

På bilden ser ni en vigselförrättare i linneklänning och gymnastikskor, på vandring 4 km till platsen för en vacker ö-vigsel.

Har tillbringat en fantastisk helg på Östersjöns Pärla - eller Gotska Sandön som det står på kartan. Kom dit i hög sjö i fredags. Väldigt många på båten var ordentligt sjösjuka, själv hade jag turen att klara mig helt oberörd. Det är magiskt att se hur höga vågor som bildas i öppet hav när man inte behöver känna oro. Det gjorde jag inte eftersom besättningen uppträdde så professionellt och båten kändes mycket sjösäker.

Vi hade tur så båten kunde gå upp på stranden och vi kom torrskodda i land. De som anlänt till ön dagen innan hade fått läktra - ta sig in till stranden med hjälp av gummiflottar - och dänkts av stora vågor när de väl kom till land. Men de berättade om sina strapatser med humor och allt hade gått väl.

På lördagen vigde jag Malin och Henrik i kretsen av ett fyrtiotal vänner och anhöriga. Trots lite mulet väder blev det en mycket fin högtid. På kvällen bjöds till en fantastiskt fin och rolig fest som inte slutade förrän framåt småtimmarna. Men då hade en lite kvällstrött vigselförrättare redan sökt upp sin kudde.

På söndagen vandrade vi i skogen och lyssnade till en underbara tystnaden innan det var dags att återvända till fastlandet igen. Åh, vilken härlig inledning på sommaren vi fick där ute på Gotska Sandön!

Det är lite "obekvämt" både att resa dit och att vara där eftersom all mat måste medföras, ingen affär finns på ön, och det bara finns torrdass och kallt vatten i duscharna. Men det är det defintivt värt, jag lovar!

För övrigt blir det nog lite si och så med bloggandet under sommaren. Ibland måste även huvudet få vila och datorn ställas undan. Låt oss nu bara hoppas på skönt sommarväder och glada dagar.

Vad vapen kan leda till

I går kväll kände vi för att förströ oss med en film. Okunnigt nog valde vi att se Babel - en bra men allt annat än lättsmält historia om vad som kan hända när ett vapen hamnar i barns händer och kulturer kolliderar (kolla recension här t.ex.).
Efter att ha sett den filmen känns det lite extra bra att läsa att en oväntat stor mängd vapen lämnats in till svensk Polis under den vapenamnesti som utfärdades i våras.

Biltur och återseende

Började dagen med något "onödigt" - jag körde bil till jobbet i staden brevid. Normalt åker jag, som den som tidigare läst min blogg vet, tåg. Jag älskar att åka tåg och känslan förstärks när jag som denna dag tar bilen. På tåget jobbar jag, tittar på omgivningen, tar en kopp kaffe och låter kroppen slappna av en stund. I bilen kör jag bil. Sitter koncentrerad och håller koll på den svarta stadsjeepen som närmar sig i 160 km/h bakom mig och känner viss irritation över att det ligger en karavan på fyra långtradare som jag absolut inte kommer att hinna om nästa gång det blir två fält på min sida av körbanan eftersom det ligger tre bilar mellan mig och långtradarna och de också vill köra om. Men idag körde jag ändå alltså bil. Fördelen är att jag kan åka när jag vill - behöver inte passa en fix tågtid. Dessutom behövde jag inte vänta på ett försenat tåg, vilket jag fått göra just idag enligt radions trafikredaktion. Dessutom får jag med mig en massa saker som jag omöjligt skulle kunna kånka på som tågbagage. På vägen hann jag också se en del annat än jag ser från tåget. Mitt på en åker invid motorvägen stod till exempel en övergiven(!) långtradare. Det såg minst sagt märkligt ut. En bit längre fram stod två små vackra rådjur på andra sidan viltstängslet och iakttog uppmärksamt trafiken som for förbi. Lite kul det också på sitt vis.
Men på tal om något helt annat gjorde jag igår något fantastiskt kul. Jag återsåg en gammal vän som jag inte träffat sedan sommaren 1978 (jo, jag är nästan fossil). Fantastiskt nog så trivdes vi fortfarande väldigt bra i varandras sällskap! Mötet fick en glad känsla att parkera i mitt sinne. Den tänker jag leva på några dagar. Dessutom tänker jag se till att min vän och jag ses igen flera gånger innan 2036.
Ha en riktigt trevlig helg!

Grönare på andra sidan?

I morse såg jag en häst från tåget som inte heller fattat hur det är. Trots att den gick i frodigt gräs upp över knäna i sin egen hage, gjorde den allt den kunde för att få huvudet över staketet och beta i hagen brevid. Liksom så många människor har den kvar att lära att gräset mycket sällan är grönare på andra sidan - hur gott det än ser ut...

Sjung om studentens lyckliga dar...

Ägnat senare eftermiddagen och kvällen åt tre studentmottagningar. Upptäckte två känslor som drabbade mig:

Den ena någon typ av överförd stolthet. "Fy f-n vad de är bra för de har tagit studenten". Ungdomar som jag känt och följt under flera år. Nu är de vuxna och flygfärdiga. Unga damer i vita klänningar och med så glada ögon. Och en ung man i vit skjorta, slips och mörk kostym (som delvis hade åkt av i den 34 gradiga eftermiddagsvärmen). Jo, det var en slags stolthet som kom över mig, det var det.

Den andra känslan var vemod. Jag minns så väl (tror jag) hur det var den dagen jag själv tog studenten. Lika varmt var det - säkert 25 grader redan vid 7-tiden på morgonen och över 30 grader på eftermiddagen. Känslan av lättnad och lycka över att äntligen vara klar med den eländiga skolan (jag slutade med medelmåttliga betyg). Samtidigt en tomhet och osäkerhet - skolan hade jag ju gått i nästan så länge jag minns. Nu var den definitivt slut. Inget sommarlov att gå ut till, inget nytt inrutat schema som väntade i augusti.

Säkert var det många studenter även idag som kände en liknande känsla. Vad gör jag nu? Hur blir det med livet? Få går ut med toppbetyg. Få går ut med vägen utstakad. Dessutom tror jag det är svårare att vara ung idag än det var på 80-talet. Kraven så många fler och samhället tuffare.

Jag hoppas ändå att de allra flesta ungdomar som nu blev studenter, har kul just ikväll i alla fall! Att de kan glömma eventuell oro och bara vara unga och lite crazy. Så kan de fundera på livets allvar i övermorgon igen - eller på måndag...

Ni kan alla få en liten bit av min överförda stolthet. Jag önskar er lycklig resa ut i livet! Känns det svårt - våga ändå. Vad har ni att förlora om ni redan i utgångsläget känner att ni befinner er på osäker mark?

Allt går att mäta...

Seriöst, vad säger en sådan här undersökning - egentligen?

Att uppträda osportsligt inom idrotten.

Denna trista nyhet hittar jag när jag surfar runt och daterar upp mig. Ett helt ungdomslag i fotboll inklusive ledare tappar huvudet och skämmer ut sig genom att uppträda illa på planen. När de hämtar andan inser de uppenbarligen vad de gjort, lämnar turneringen och åker hem. Pinsamt är ett ord. Helt förkastligt är ett annat.
Tyvärr är händelsen inte unik. Jag är själv domaransvarig i ÖSK ungdom handboll, och har som sådan hunnit samla en och annan egen trist erfarenhet.
Som när två av "mina" 14 åriga grabbar dömde en match och två föräldrar bredvid mig på läktaren oavbrutet spydde galla över deras sätt att döma matchen. Till slut tog jag ordet, förklarade att jag var domaransvarig, att killarna var 14 år och hade dömt en säsong, att de självklart gjorde missar, men att de verkligen ansträngde sig för att vara bra domare. Trodde jag att de aktuella föräldrarna skulle sansa sig och be om ursäkt? I så fall fick jag helt fel. Istället vände de lika mycket ilska mot mig och förklarade att man har faktiskt rätt att ställa krav på domarkvaliteten - fast de andvände ett något mindre vårdat språk som jag inte vill citera. Jag tog ingen vidare diskussion med dessa föräldar just då. Istället flyttade jag runt lite på läktaren under en stund och lyssnade om det fanns fler lika aggressiva föräldrar. Kunde till min glädje konstatera att alla de övriga hade en helt annan ton. De hejade på sina killar och hade kritiska kommentarer i alldeles "normal" omfattning och ton. Händelsen fick ett bra slut den gången: Efter matchen pratade jag med lagledarna för det gästande laget. När jag kom ner till planen hörde jag att de just gav domarna några vänliga ord som tack för en god match. Jag talade om vad som hänt och sa att jag i övrigt hade bara goda recensioner av föräldrarna. Lagledarna tog det inträffade på största allvar och det är mycket sannolikt att det blev en diskussion om händelsen i efterhand.
En tidigare mycket tristare erfarenhet gjordes vid en annan turnering då "vårt" lag spelade match. Detta har jag tidigare kommenterat på bloggen. Här var det ledarna som drog igång, ungdomarna och föräldrarna hängde på. Konsekvensen blev att det laget inte gjorde någon bra turnering. Deras energi gick till att bråka och vara frustrerade istället för till att spela handboll och ha kul.
Pinsamt för de lag som hängs ut. Men bra för alla att händelser som den igår blir uppmärksammade och offentligt kända för att det ska bli en diskussion och ändring .

Äktenskap för barnens skull?

Det blir många hänvisningar till en och samma debattsida på bloggen just nu, men även i dag finns en artikel som jag tycker är viktig att uppmärksamma. Några konservativa politiker skriver om äktenskapslagstiftningen.
De framhåller att äktenskapet absolut inte bör vara en institution för homosexuella eftersom det handlar om att organisera reproduktionen. För barnens bästa bör därför äktenskapet bara vara öppet för par av olika kön.
Bra att denna artikel skrivs, tycker jag! Den visar på hur viktigt det är att vädra argumenten för och emot alla människors lika värde, rättigheter och skyldigheter.
Hos mig väcker artikeln bland annat följande frågor:

* Om syftet med att ingå äktenskap förutsätts vara reproduktion. Hur ska vi då se på den situation där en man gifter sig med en kvinna som passerat fertil ålder?
* Hur ska vi förhålla oss till en kvinna och man som gifter sig men öppet deklarerar att de inte avser att skaffa barn tillsammans?
* Om äktenskapet är för barnets bästa; Är det därmed per definition självklart att en gift kvinna och man tillsammans skapar den lämpligaste uppväxtmiljön för barn?

Jag håller med artikelförfattarna om att det finns mycket viktigt att reda ut i detta sammanhang. Däremot är jag inte alls säker på att jag kommer fram till samma slutsatser som dem när jag fått del av olika perspektiv på frågan.
Som ni förstår är jag inte ens övertygad om att äktenskapet är en institution instiftad för barnens bästa.

Mångfald, enfald eller något annat?

En viktig artikel som bör läsas och leda till eftertanke hos många - inte minst alla med ledande politiska uppdrag. Men ansvaret ligger inte bara hos dem. Vi kan alla göra något åt rasism och främlingsfientlighet, inte minst tänka igenom våra egna känslor och ställningstaganden. Vi har alla ansvar för vilket samhälle vi vill leva i! Tror vi på det exklusiva och intoleranta, måste vi fråga oss hur sannolikt det är att vi hamnar innanför eller utanför gemenskapen för egen del?

Skydda abortlagstiftningen

Beslutet att inte föda ett barn, måste vara ett av de svåraste som finns.
Ja, jag är helt övertygad om att så gott som alla aborter sker av mycket goda skäl. Lika övertygad är jag om att så svåra beslut inte kan lämnas över till politiker, präster, eller experter, utan bara kan fattas av dem det berör - den som bedömer att barnets liv kommer att bli ovärdigt eller att de under rådande omständigheter inte kommer att klara av att vara bra föräldrar.
Vid vilken abortvecka gränsen ska gå, är en väldigt svår fråga. Och den blir självklart inte lättare av att det finns allt större möjligheter att rädda även mycket tidigt födda barn till ett bra liv. Har själv i den krets som jag räknar som mina nära ett barn fött före utgången av 23:e graviditetsveckan, som idag är en pigg och glad 2,5 åring.
Trots det är jag fortsatt varm anhängare av den nuvarande abortlagen av skäl som framförs med klokskap och kunskap här.

Lyrikboken

Det råkar inte vara så att du som läser detta har Lyrikboken: en svensk antologi, med Tage Nilsson och Daniel Andrae står i din bokhylla och samlar damm till ingen nytta?
Jag köper den gärna!

Humana vapen ger acceptabla skador, eller....?

Försvarsminister Odenberg har idag uttalat sig i frågan om att driva på förbud mot klustervapen med sådana begrepp att jag undrar om jag hör riktigt rätt. Enligt honom handlar det bara om att förbjuda inhumana vapen som ger oacceptabla skador på civila.
Hmm, innebär det att det också finns humana vapen? Är det i så fall sådana som ger acceptabla skador på soldater?
Eller har jag missat något?

Barn är ett folk...

Iakttagelse från morgontåget: På en station jag far förbi står en mor med en kille på kanske 3 år på armen och en kille på ca 5 år vid sin sida. De står där för att vinka av någon som sitter på tåget. Den större grabben vinkar frenetiskt med flera delar av kroppen. Den lille ser mer frånvarande ut, men på mammas uppmaning lyfter han sin hand och böjer fingrarna fram och tillbaka. Snabbt sneglar han upp mot tåget men så far blicken åter bort i fjärran.
Mamma återkallar honom till vinkandet. Hans blick faller strax bort från tåget igen. Nu landar den på brorsan som fortfarande vinkar med både armarna, hela överkroppen och en fot. Den lille killen skiner upp, hans böjande fingrar får lite mer fart som om vinkandet är på väg över i en lek att härma sin betydligt rörligare bror. Han uppfattar inte lillebrors intresse fullt upptagen med att vinka till tåget och den lilles blick riktas åter mot något långt bort.
Mina tankar vandrar iväg där jag sitter och sneglar lite förstulet. Vad är det den lille killen ser där borta i fjärran och vad tänker han på?
... de bor i ett främmande land...
Jag fick dela ett ögonblick och det väckte min nyfikenhet, vad härligt.

Yrkesskicklighet

Människor som är skickliga yrkesutövare imponerar alltid på mig. Då menar jag människor i alla yrken. En städare som gör det där lilla extra som får alla som befinner sig i de lokaler hon städar att känna att det är fint, likväl som en förlossningsläkare som kan rädda ett barn från syrebrist under förlossningen genom att skickligt hantera en tång.
En yrkesgrupp som jag ser ganska ofta i vardagen och som jag ständigt imponeras av är lastbils- och busschaufförer. Jag är ständigt lika förundrad över hur enkelt de ser ut när de rattar sina enorma fordon som om de satt vid ratten i en Fiat Micra. Själv har jag fullt upp med att hålla kolla på alla fyra hörnen i en medelstor Ford.
I morse när jag åkte till stallet såg jag ett exempel på denna yrkesskicklighet. En lååååång lastbil full med byggmaterial backade ner på en liten grusväg som svängde i 45 grader parallellt med stora vägen. Lugnt och säkert lotsade chauffören sitt fordon förbi ett dike och flera träd utan att välta och utan en skråma på vare sig fordon eller växtlighet.
Det är fachinerande hur lätt det svåra ser ut när någon kan det den gör!
Ha en trevlig helg!

Världens politik påverkar också lokalt

Det är inte bara luftföroreningar som påverkar över statsgränser. Även politiken gör det i allra högsta grad. När USA:s president ägnar sig åt att driva krig i Mellanöstern minskar säkerheten även hos oss i Sverige. När Europas länder byter regeringar och statschefer påverkas vi av vilken färg den nya regimen får genom att EU trots allt i grunden bygger på nationerna och inte är ett överstatligt system. Vi påverkas och därför önskar jag att vi kunde få påverka.
Jag vill rösta i valet av president både i Frankrike och USA - för det angår mig också!

Utbildningspolitik under debatt och förändring

I förra veckan gick Mona Sahlin ut och kritiserade den väg som det egna partiet valt att gå när det gäller utbildningspolitiken. Detta utspel upplever jag som både motiverat och rent av befriande. Jag tillhör dem som under mycket lång tid haft svårt att orientera mig i vad (s) utbildningspolitik varit på väg. Den kritik som (fp) och alliansen framfört har jag upplevt motiverad på flera punkter, men jag litar samtidigt inte på att de alternativ alliansregeringen nu ställer upp i sina utbildningsreformer kommer att leda till så bra resultat på sikt.
Det var i och för sig många år sedan jag själv var mer intensivt engagerad i utbildningspolitiken, men jag har i alla fall arbetat inom sektorn sedan 1986 och mina barn går i såväl grund- som gymnasieskolan, så viss inblick har jag.
Detta är ett urval av de frågor jag ofta funderar över:

• Vad beror det på att så många barn och ungdomar (inkluderat universitetsstuderande) idag inte kan stava och vet när man skriver ihop ord och inte?
• Är det inte viktigt att vi har många både manliga och kvinnliga lärare i skolan? Påverkar det inte kvaliteten när det råder så stor könsobalans i lärarkåren?
• Vart kommer vi med alla dessa val och specialrinriktningar: profilklasser, profilskolor och religiösa skolor? Är det vettigt att valen ska vara så enormt många? Hur många barn sitter hemma med ont i magen och våndas över frågan "Vilken idrottsinriktning ska jag ta, eller musik, eller engelska eller... Tänk om jag gör fel och inte kommer att duga i framtiden?" Skapar detta glada, nyfikna och kunskapssökande barn och ungdomar?
• Hur utveckla utbildningen på yrkesinriktade gymnasier så att ungdomarna som går där får en kvalitetsutbildning i ett yrke och samtidigt kan motiveras till att lära sig basämnen som svenska, engelska, matematik och samhällskunskap? Dessa ämnen som de flesta, tror jag, faktiskt kommer att ha direkt nytta av inom det yrke de får på den aktuella utbildningen och som bidrar till att hålla dörrar öppna för framtida utvecklingsval.
• Måste alla eftergymnasiala utbildningar vara akademiska? Varför kan inte yrkeshögskolor få vara bäst på egna meriter istället för att bli nästbäst i akademins elfenbenstorn?
• Hur säkras och utvecklas kvalitén i en högskola där inte bara en liten elit har tillträde? Vad kan vi lära av det som HSV:s Studentspegel visade förra veckan, vilka slutsatser bör dras och vilka vägar leder framåt till något bättre?

Ja som sagt, detta är bara några av de frågor som kan cirkla i mitt huvud. Jag har såklart en del tankar om svaren också, men de är inte alltid så genomtänkta och reflekterade mot andras tankar att jag vet om jag är på rätt spår. Jag önskar gärna höra andras tankar om detta och ska med intresse följa och kanske delta i den diskussion Mona Sahlin nu flaggar upp för när (s) utbildningspolitik uppenbarligen ska upp på bordet för att reformeras.

En man med makt

Bildexpose över en av världens stora makthavare - alltså i meningen hade makt att på ett avgörande sätt påverka oss alla. Charmigt eller patetiskt?
Tänk er istället att det hade varit en kvinnlig politiker som uppträtt så här. Hur länge hade hon fått stanna vid makten och hur hade hon bemötts? Ska vi gissa att det hade handlat om något mer rimligt än som blev fallet när det gällde en man.