Vad vapen kan leda till

I går kväll kände vi för att förströ oss med en film. Okunnigt nog valde vi att se Babel - en bra men allt annat än lättsmält historia om vad som kan hända när ett vapen hamnar i barns händer och kulturer kolliderar (kolla recension här t.ex.).
Efter att ha sett den filmen känns det lite extra bra att läsa att en oväntat stor mängd vapen lämnats in till svensk Polis under den vapenamnesti som utfärdades i våras.

Biltur och återseende

Började dagen med något "onödigt" - jag körde bil till jobbet i staden brevid. Normalt åker jag, som den som tidigare läst min blogg vet, tåg. Jag älskar att åka tåg och känslan förstärks när jag som denna dag tar bilen. På tåget jobbar jag, tittar på omgivningen, tar en kopp kaffe och låter kroppen slappna av en stund. I bilen kör jag bil. Sitter koncentrerad och håller koll på den svarta stadsjeepen som närmar sig i 160 km/h bakom mig och känner viss irritation över att det ligger en karavan på fyra långtradare som jag absolut inte kommer att hinna om nästa gång det blir två fält på min sida av körbanan eftersom det ligger tre bilar mellan mig och långtradarna och de också vill köra om. Men idag körde jag ändå alltså bil. Fördelen är att jag kan åka när jag vill - behöver inte passa en fix tågtid. Dessutom behövde jag inte vänta på ett försenat tåg, vilket jag fått göra just idag enligt radions trafikredaktion. Dessutom får jag med mig en massa saker som jag omöjligt skulle kunna kånka på som tågbagage. På vägen hann jag också se en del annat än jag ser från tåget. Mitt på en åker invid motorvägen stod till exempel en övergiven(!) långtradare. Det såg minst sagt märkligt ut. En bit längre fram stod två små vackra rådjur på andra sidan viltstängslet och iakttog uppmärksamt trafiken som for förbi. Lite kul det också på sitt vis.
Men på tal om något helt annat gjorde jag igår något fantastiskt kul. Jag återsåg en gammal vän som jag inte träffat sedan sommaren 1978 (jo, jag är nästan fossil). Fantastiskt nog så trivdes vi fortfarande väldigt bra i varandras sällskap! Mötet fick en glad känsla att parkera i mitt sinne. Den tänker jag leva på några dagar. Dessutom tänker jag se till att min vän och jag ses igen flera gånger innan 2036.
Ha en riktigt trevlig helg!

Grönare på andra sidan?

I morse såg jag en häst från tåget som inte heller fattat hur det är. Trots att den gick i frodigt gräs upp över knäna i sin egen hage, gjorde den allt den kunde för att få huvudet över staketet och beta i hagen brevid. Liksom så många människor har den kvar att lära att gräset mycket sällan är grönare på andra sidan - hur gott det än ser ut...

Sjung om studentens lyckliga dar...

Ägnat senare eftermiddagen och kvällen åt tre studentmottagningar. Upptäckte två känslor som drabbade mig:

Den ena någon typ av överförd stolthet. "Fy f-n vad de är bra för de har tagit studenten". Ungdomar som jag känt och följt under flera år. Nu är de vuxna och flygfärdiga. Unga damer i vita klänningar och med så glada ögon. Och en ung man i vit skjorta, slips och mörk kostym (som delvis hade åkt av i den 34 gradiga eftermiddagsvärmen). Jo, det var en slags stolthet som kom över mig, det var det.

Den andra känslan var vemod. Jag minns så väl (tror jag) hur det var den dagen jag själv tog studenten. Lika varmt var det - säkert 25 grader redan vid 7-tiden på morgonen och över 30 grader på eftermiddagen. Känslan av lättnad och lycka över att äntligen vara klar med den eländiga skolan (jag slutade med medelmåttliga betyg). Samtidigt en tomhet och osäkerhet - skolan hade jag ju gått i nästan så länge jag minns. Nu var den definitivt slut. Inget sommarlov att gå ut till, inget nytt inrutat schema som väntade i augusti.

Säkert var det många studenter även idag som kände en liknande känsla. Vad gör jag nu? Hur blir det med livet? Få går ut med toppbetyg. Få går ut med vägen utstakad. Dessutom tror jag det är svårare att vara ung idag än det var på 80-talet. Kraven så många fler och samhället tuffare.

Jag hoppas ändå att de allra flesta ungdomar som nu blev studenter, har kul just ikväll i alla fall! Att de kan glömma eventuell oro och bara vara unga och lite crazy. Så kan de fundera på livets allvar i övermorgon igen - eller på måndag...

Ni kan alla få en liten bit av min överförda stolthet. Jag önskar er lycklig resa ut i livet! Känns det svårt - våga ändå. Vad har ni att förlora om ni redan i utgångsläget känner att ni befinner er på osäker mark?

Allt går att mäta...

Seriöst, vad säger en sådan här undersökning - egentligen?

Att uppträda osportsligt inom idrotten.

Denna trista nyhet hittar jag när jag surfar runt och daterar upp mig. Ett helt ungdomslag i fotboll inklusive ledare tappar huvudet och skämmer ut sig genom att uppträda illa på planen. När de hämtar andan inser de uppenbarligen vad de gjort, lämnar turneringen och åker hem. Pinsamt är ett ord. Helt förkastligt är ett annat.
Tyvärr är händelsen inte unik. Jag är själv domaransvarig i ÖSK ungdom handboll, och har som sådan hunnit samla en och annan egen trist erfarenhet.
Som när två av "mina" 14 åriga grabbar dömde en match och två föräldrar bredvid mig på läktaren oavbrutet spydde galla över deras sätt att döma matchen. Till slut tog jag ordet, förklarade att jag var domaransvarig, att killarna var 14 år och hade dömt en säsong, att de självklart gjorde missar, men att de verkligen ansträngde sig för att vara bra domare. Trodde jag att de aktuella föräldrarna skulle sansa sig och be om ursäkt? I så fall fick jag helt fel. Istället vände de lika mycket ilska mot mig och förklarade att man har faktiskt rätt att ställa krav på domarkvaliteten - fast de andvände ett något mindre vårdat språk som jag inte vill citera. Jag tog ingen vidare diskussion med dessa föräldar just då. Istället flyttade jag runt lite på läktaren under en stund och lyssnade om det fanns fler lika aggressiva föräldrar. Kunde till min glädje konstatera att alla de övriga hade en helt annan ton. De hejade på sina killar och hade kritiska kommentarer i alldeles "normal" omfattning och ton. Händelsen fick ett bra slut den gången: Efter matchen pratade jag med lagledarna för det gästande laget. När jag kom ner till planen hörde jag att de just gav domarna några vänliga ord som tack för en god match. Jag talade om vad som hänt och sa att jag i övrigt hade bara goda recensioner av föräldrarna. Lagledarna tog det inträffade på största allvar och det är mycket sannolikt att det blev en diskussion om händelsen i efterhand.
En tidigare mycket tristare erfarenhet gjordes vid en annan turnering då "vårt" lag spelade match. Detta har jag tidigare kommenterat på bloggen. Här var det ledarna som drog igång, ungdomarna och föräldrarna hängde på. Konsekvensen blev att det laget inte gjorde någon bra turnering. Deras energi gick till att bråka och vara frustrerade istället för till att spela handboll och ha kul.
Pinsamt för de lag som hängs ut. Men bra för alla att händelser som den igår blir uppmärksammade och offentligt kända för att det ska bli en diskussion och ändring .

Äktenskap för barnens skull?

Det blir många hänvisningar till en och samma debattsida på bloggen just nu, men även i dag finns en artikel som jag tycker är viktig att uppmärksamma. Några konservativa politiker skriver om äktenskapslagstiftningen.
De framhåller att äktenskapet absolut inte bör vara en institution för homosexuella eftersom det handlar om att organisera reproduktionen. För barnens bästa bör därför äktenskapet bara vara öppet för par av olika kön.
Bra att denna artikel skrivs, tycker jag! Den visar på hur viktigt det är att vädra argumenten för och emot alla människors lika värde, rättigheter och skyldigheter.
Hos mig väcker artikeln bland annat följande frågor:

* Om syftet med att ingå äktenskap förutsätts vara reproduktion. Hur ska vi då se på den situation där en man gifter sig med en kvinna som passerat fertil ålder?
* Hur ska vi förhålla oss till en kvinna och man som gifter sig men öppet deklarerar att de inte avser att skaffa barn tillsammans?
* Om äktenskapet är för barnets bästa; Är det därmed per definition självklart att en gift kvinna och man tillsammans skapar den lämpligaste uppväxtmiljön för barn?

Jag håller med artikelförfattarna om att det finns mycket viktigt att reda ut i detta sammanhang. Däremot är jag inte alls säker på att jag kommer fram till samma slutsatser som dem när jag fått del av olika perspektiv på frågan.
Som ni förstår är jag inte ens övertygad om att äktenskapet är en institution instiftad för barnens bästa.

Mångfald, enfald eller något annat?

En viktig artikel som bör läsas och leda till eftertanke hos många - inte minst alla med ledande politiska uppdrag. Men ansvaret ligger inte bara hos dem. Vi kan alla göra något åt rasism och främlingsfientlighet, inte minst tänka igenom våra egna känslor och ställningstaganden. Vi har alla ansvar för vilket samhälle vi vill leva i! Tror vi på det exklusiva och intoleranta, måste vi fråga oss hur sannolikt det är att vi hamnar innanför eller utanför gemenskapen för egen del?

Skydda abortlagstiftningen

Beslutet att inte föda ett barn, måste vara ett av de svåraste som finns.
Ja, jag är helt övertygad om att så gott som alla aborter sker av mycket goda skäl. Lika övertygad är jag om att så svåra beslut inte kan lämnas över till politiker, präster, eller experter, utan bara kan fattas av dem det berör - den som bedömer att barnets liv kommer att bli ovärdigt eller att de under rådande omständigheter inte kommer att klara av att vara bra föräldrar.
Vid vilken abortvecka gränsen ska gå, är en väldigt svår fråga. Och den blir självklart inte lättare av att det finns allt större möjligheter att rädda även mycket tidigt födda barn till ett bra liv. Har själv i den krets som jag räknar som mina nära ett barn fött före utgången av 23:e graviditetsveckan, som idag är en pigg och glad 2,5 åring.
Trots det är jag fortsatt varm anhängare av den nuvarande abortlagen av skäl som framförs med klokskap och kunskap här.

Lyrikboken

Det råkar inte vara så att du som läser detta har Lyrikboken: en svensk antologi, med Tage Nilsson och Daniel Andrae står i din bokhylla och samlar damm till ingen nytta?
Jag köper den gärna!

Humana vapen ger acceptabla skador, eller....?

Försvarsminister Odenberg har idag uttalat sig i frågan om att driva på förbud mot klustervapen med sådana begrepp att jag undrar om jag hör riktigt rätt. Enligt honom handlar det bara om att förbjuda inhumana vapen som ger oacceptabla skador på civila.
Hmm, innebär det att det också finns humana vapen? Är det i så fall sådana som ger acceptabla skador på soldater?
Eller har jag missat något?

Barn är ett folk...

Iakttagelse från morgontåget: På en station jag far förbi står en mor med en kille på kanske 3 år på armen och en kille på ca 5 år vid sin sida. De står där för att vinka av någon som sitter på tåget. Den större grabben vinkar frenetiskt med flera delar av kroppen. Den lille ser mer frånvarande ut, men på mammas uppmaning lyfter han sin hand och böjer fingrarna fram och tillbaka. Snabbt sneglar han upp mot tåget men så far blicken åter bort i fjärran.
Mamma återkallar honom till vinkandet. Hans blick faller strax bort från tåget igen. Nu landar den på brorsan som fortfarande vinkar med både armarna, hela överkroppen och en fot. Den lille killen skiner upp, hans böjande fingrar får lite mer fart som om vinkandet är på väg över i en lek att härma sin betydligt rörligare bror. Han uppfattar inte lillebrors intresse fullt upptagen med att vinka till tåget och den lilles blick riktas åter mot något långt bort.
Mina tankar vandrar iväg där jag sitter och sneglar lite förstulet. Vad är det den lille killen ser där borta i fjärran och vad tänker han på?
... de bor i ett främmande land...
Jag fick dela ett ögonblick och det väckte min nyfikenhet, vad härligt.

Yrkesskicklighet

Människor som är skickliga yrkesutövare imponerar alltid på mig. Då menar jag människor i alla yrken. En städare som gör det där lilla extra som får alla som befinner sig i de lokaler hon städar att känna att det är fint, likväl som en förlossningsläkare som kan rädda ett barn från syrebrist under förlossningen genom att skickligt hantera en tång.
En yrkesgrupp som jag ser ganska ofta i vardagen och som jag ständigt imponeras av är lastbils- och busschaufförer. Jag är ständigt lika förundrad över hur enkelt de ser ut när de rattar sina enorma fordon som om de satt vid ratten i en Fiat Micra. Själv har jag fullt upp med att hålla kolla på alla fyra hörnen i en medelstor Ford.
I morse när jag åkte till stallet såg jag ett exempel på denna yrkesskicklighet. En lååååång lastbil full med byggmaterial backade ner på en liten grusväg som svängde i 45 grader parallellt med stora vägen. Lugnt och säkert lotsade chauffören sitt fordon förbi ett dike och flera träd utan att välta och utan en skråma på vare sig fordon eller växtlighet.
Det är fachinerande hur lätt det svåra ser ut när någon kan det den gör!
Ha en trevlig helg!

Världens politik påverkar också lokalt

Det är inte bara luftföroreningar som påverkar över statsgränser. Även politiken gör det i allra högsta grad. När USA:s president ägnar sig åt att driva krig i Mellanöstern minskar säkerheten även hos oss i Sverige. När Europas länder byter regeringar och statschefer påverkas vi av vilken färg den nya regimen får genom att EU trots allt i grunden bygger på nationerna och inte är ett överstatligt system. Vi påverkas och därför önskar jag att vi kunde få påverka.
Jag vill rösta i valet av president både i Frankrike och USA - för det angår mig också!

Utbildningspolitik under debatt och förändring

I förra veckan gick Mona Sahlin ut och kritiserade den väg som det egna partiet valt att gå när det gäller utbildningspolitiken. Detta utspel upplever jag som både motiverat och rent av befriande. Jag tillhör dem som under mycket lång tid haft svårt att orientera mig i vad (s) utbildningspolitik varit på väg. Den kritik som (fp) och alliansen framfört har jag upplevt motiverad på flera punkter, men jag litar samtidigt inte på att de alternativ alliansregeringen nu ställer upp i sina utbildningsreformer kommer att leda till så bra resultat på sikt.
Det var i och för sig många år sedan jag själv var mer intensivt engagerad i utbildningspolitiken, men jag har i alla fall arbetat inom sektorn sedan 1986 och mina barn går i såväl grund- som gymnasieskolan, så viss inblick har jag.
Detta är ett urval av de frågor jag ofta funderar över:

• Vad beror det på att så många barn och ungdomar (inkluderat universitetsstuderande) idag inte kan stava och vet när man skriver ihop ord och inte?
• Är det inte viktigt att vi har många både manliga och kvinnliga lärare i skolan? Påverkar det inte kvaliteten när det råder så stor könsobalans i lärarkåren?
• Vart kommer vi med alla dessa val och specialrinriktningar: profilklasser, profilskolor och religiösa skolor? Är det vettigt att valen ska vara så enormt många? Hur många barn sitter hemma med ont i magen och våndas över frågan "Vilken idrottsinriktning ska jag ta, eller musik, eller engelska eller... Tänk om jag gör fel och inte kommer att duga i framtiden?" Skapar detta glada, nyfikna och kunskapssökande barn och ungdomar?
• Hur utveckla utbildningen på yrkesinriktade gymnasier så att ungdomarna som går där får en kvalitetsutbildning i ett yrke och samtidigt kan motiveras till att lära sig basämnen som svenska, engelska, matematik och samhällskunskap? Dessa ämnen som de flesta, tror jag, faktiskt kommer att ha direkt nytta av inom det yrke de får på den aktuella utbildningen och som bidrar till att hålla dörrar öppna för framtida utvecklingsval.
• Måste alla eftergymnasiala utbildningar vara akademiska? Varför kan inte yrkeshögskolor få vara bäst på egna meriter istället för att bli nästbäst i akademins elfenbenstorn?
• Hur säkras och utvecklas kvalitén i en högskola där inte bara en liten elit har tillträde? Vad kan vi lära av det som HSV:s Studentspegel visade förra veckan, vilka slutsatser bör dras och vilka vägar leder framåt till något bättre?

Ja som sagt, detta är bara några av de frågor som kan cirkla i mitt huvud. Jag har såklart en del tankar om svaren också, men de är inte alltid så genomtänkta och reflekterade mot andras tankar att jag vet om jag är på rätt spår. Jag önskar gärna höra andras tankar om detta och ska med intresse följa och kanske delta i den diskussion Mona Sahlin nu flaggar upp för när (s) utbildningspolitik uppenbarligen ska upp på bordet för att reformeras.

En man med makt

Bildexpose över en av världens stora makthavare - alltså i meningen hade makt att på ett avgörande sätt påverka oss alla. Charmigt eller patetiskt?
Tänk er istället att det hade varit en kvinnlig politiker som uppträtt så här. Hur länge hade hon fått stanna vid makten och hur hade hon bemötts? Ska vi gissa att det hade handlat om något mer rimligt än som blev fallet när det gällde en man.

En kvinna till makten!

Det här är en mycket illustrativ berättelse om villkoren för en kvinna när hon tar kamp för att få vara med och ha makt i samhället. Ségolène Royal är värd beundran för sitt mod och sin målmedvetenhet. Jag följer med spänning valet i Frankrike på söndag och håller tummarna.

Äktenskap för alla!

En eloge till biskopen som vill att tron på kärleken ska gå före fördomarna.

Ceremoinövningar och religionskritik

Trots den fantastiska vårsolen har jag tillbringat nästan hela helgen inomhus. Har varit på kurs och utbildat mig som officiant eller ceremoniförrättare (krångliga ord bägge, får försöka tänka ut något bättre). I går genomförde jag en hel fiktiv begravning med musik och minnestal och diktläsning. Det var lite nervöst och krävande, men väldigt nyttigt och lärorikt. Mina kurskamrater genomförde inte fullständiga begravningar som jag, men alla höll ett minnestal över en person. Så fick vi ge varandra kritik och synpunkter efterhand. Idag har några bland annat genomfört barnvälkomnandeceremonier på samma sätt. Det har varit en fantastiskt bra utbildningshelg och jag känner mig nu väl rustad för mina uppdrag både som begravningsofficiant och vigselförrättare.
När jag kom hem tog jag en runda i bloggvärlden. Här hittar ni en blogg som jag brukar läsa ibland. Bloggaren var "min" student på universitetet en gång. Jag gillar många av hans små betraktelser med glimten i ögonvrån. Idag hittar jag dock ett mer upprört och rent av ilsket inlägg om religion. Vanligtvis brukar det vara inga eller endast någon enstaka kommentar från en kompis till inläggen. Men till detta inlägg finns inte mindre än 26 kommentarer inte minst från upprörda kristna. Förundras över hur känsligt det är att föra fram religionskritik. Någon har sagt mig att religion provocerar många människor - för att inte tala om hur religiösa låter sig provoceras av kritik verkar det.
Intressant.

Pengar eller idéer?

Härom dagen var jag med i P4 Örebros program Rakt på sak och diskuterade partiernas popularitet - eller snarare vikande popularitet kanske - enligt opinionsmätningarna. Det blev i mycket ett samtal om vilka värdefrågor som kan tänkas påverka väljarnas partisympatier. Sedan dess har jag allt mer tänkt på om det är så att nästa val mer kommer att avgöras av ideologiska frågor än av vem som får flest hundralappar över efter bidragsökningar och skattesänkningar.
Spännande!
Men samtidigt lite skrämmande eftersom partierna låtit sitt arbete med idéutveckling fått leva en tynande tillvaro så länge. Hög tid att tänka om och låta idépolitiken träda fram. Eller vad tror du?