Palmeteater

Jag är inbjuden till Uppsala stadsteater för att medverka i ett samtal om hatet mot Olof Palme senare i höst. Som en förberedelse var jag i fredags och såg pjäsen "Palme", som teatern satt upp under hösten. För att få perspektiv på mina upplevelser av pjäsen, läste jag i efterhand de recensioner som gjorts i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet . Till min glädje var recensionerna mer positiva än jag vågade hoppas i förväg. Pjäsen har nämligen ingen traditionell utformning och handlingen förefaller ha vuxit fram som ett stort grupparbete där de fyra skådespelarna som uppträder på scen samarbetat med ett trettiotal andra personer.
Den som går till teatern och förväntar sig få ett drama om Palmes liv och död, blir besviken. Som jag uppfattar pjäsen är det tveksamt om Palme egentligen ens har huvudrollen. Min upplevelse är att pjäsen är en nyfiken resa runt i en tidsepok som de unga skådeskådespelarna vill försöka förstå och där de använder den politiker som tilläts prägla denna tid på ett alldeles särskilt sätt som utgångspunkt för sitt sökande.
Jag måste tillstå att jag både roas och tycker om det jag upplever på Uppsala stadsteater denna fredagskväll med "Palme". Jag var barn och tonåring under den tid som skildras och är alltså starkt präglad av den tidsanda skådespelarna försöker återge. Jag tycker de gör det bra, men ibland utan att riktigt förstå hur det egentligen kändes. När jag efter pjäsen försöker sätta ord på vad det var jag saknade så kommer jag att tänka på hur det är att höra sin egen röst på band. När jag talar hör jag min röst både inifrån och utifrån. Då låter den annorlunda än när jag på band bara hör den utifrån. Det var så jag upplevde en del av tidsskildringarna i pjäsen "Palme". Och det är ingen kritik mot pjäsen egentligen. För det är ju så att bara jag vet hur min röst låter inifrån mig själv.

Värna igelkottarna!

Har jag kommit ihåg och berätta om min stora passion för igelkottar?
Nu är de i lite knipa läs här: Med all respekt för zoologin vill jag ändå uppmana alla som råkar i läge att hjälpa om ni kan!
Tänk bara att de trots sina små ben kan komma upp i en hastighet av 7-8 km/h om de är hungriga och lite kärlekskranka. Den prestationen kräver lite käk.

För övrigt är jag lite krasslig, men på bättringsvägen.

Hur reagerar vi på att möta en okänd?

Ska strax gå och lägga mig. Borde så klart sova vid detta laget (kl 23.25) med tanke på att jag i morgon gör min första riktiga arbetsdag på nya jobbet. Men så har det inte blivit. Har ägnat kvällen åt att utforma en inledning till en diskussion på temat "Kan man ha en moral utan gud?" som jag ska delta i på Stadsbiblioteket i Örebro på tisdag kväll. Haft en riktigt intressant kväll, om jag får säga det själv. Känner mig dessutom på det hela taget utvilad efter jul- och nyårsledigheten, så jag finns nog gott om krafter att ta av i morgon trots ändå.

Tänkte föra fram en tanke som jag kom på när jag för en dryg vecka sedan åkte bil från Dalarna till Örebro. Det var annandag jul och längs vägen lyste ställen där det var möjligt att stanna för en kopp kaffe med sin frånvaro. Då tänkte jag att "undrar vad som skulle hända om jag stannade bilen vid något hus, knackade på och undrade om invånarna i huset hade lust att fika tillsammmans med mig en stund"? Visst är frågan intressant! Undrar hur jag själv skulle reagera om någon gjorde så vid min dörr? Det skulle ju bli en möjlighet att få byta några tankar med en ny människa. Skulle jag ta vara på den eller skulle mitt sinne färgas av alla varningsord om att inte släppa in okända människor eller ens låta dem hjälpa mig att lyfta på en tung väska på tåget...
Hur skulle du göra?

God Jul och Gott Nytt År!

Jag byter jobb efter årsskiftet och då blir det nog (ännu) mindre tid till att blogga.
Vi får se hur det går.

Kritisera men hota inte

Under rubriken "Det var så mycket hat" har Aftonbladet idag en artikel som återger intervjuer med personer som är barn till tre ledande politiker i Sverige. Det är en bra artikel, tycker jag, för den pekar på en så viktig konsekvens av att vi människor använder hat, hot och i värsta fall våld för att försöka påverka varandra och samhället. Det är riktiga människor som drabbas och alla drabbas på precis samma sätt oavsett om de är makthavare, socialbidragsberoende eller små barn. Hat skrämmer och inskränker människors vardag oavsett vilka de är.

Jag framhåller ofta hur oacceptablet det är att utöva hot mot politiskt förtroendevalda. Det gör jag inte för att jag tycker att politiker själva allltid uppträder på ett sjyst sätt mot varandra och medborgare i allmänhet. Här finns en del att kritisera. Jag gör det inte heller för att jag tycker att politiska beslut alltid är vettiga, genomtänkta och bra. Här finns också anledning att kritisera.

Jag gör det för att jag inte tror på övergrepp som metod att bygga ett samhälle. Vi måste anstränga oss för att välja fredliga metoder när vi vill påverka beslut och förändra vårt samhälle. Föe finns det ett enda bevis i världen på att alternativet leder till något bättre - hur trögta och frustrerande demokratiska processer än kan vara?!

Julhandel och bröllop

Får inte lön förrän i morgon men smög ändå igång med julklappshandlandet idag. När jag vimlade omkring där i det stora köpcentrat slog det mig att sådan verksamhet gör något mindre kul med oss människor. Vi går liksom omkring och ser så likgiltiga ut som möjligt när vi hamnar på ett trångt ställe där vi måste tränga oss förbi varandra eller om vi bara råkar få ögonkontakt över en varuhylla. Trots att jag inte vill dras jag med i detta spel. Varför gör vi så? Istället borde vi väl le och ge varandra plats i trängseln. Vänlighet är ju faktiskt smittsamt det också.

Så något roligare:

I går var jag i Stockholm och förrättade en vigsel som det så högtidligt heter. Vi var i Cedergrenska tornet, som var mycket vackert. Många gäster och god stämning. För en stund sedan fick jag ett mejl från brudparet där de framförde sin tacksamhet för hur jag bidragit till att göra deras stora dag lyckad. Jag blir glad och stolt över berömmet. Tänk vilket fantastiskt fint hederuppdrag det är att vara vigselförrättare. Viktigt att försöka förvalta uppdraget väl!

Kall morgon i en liten park

Vill i all hast dela med mig av ett ögonblick som piggade upp min morgon:
Gick med raska steg genom en park jag passerar på väg mellan tåget och kontoret. Där stod en liten jackrusselterrier med alla sinnen på helspänn. Den hade bara ögon för en vallhund som gjorde sina behov en liten bit längre bort. Medan matte till vallhunden med en påse samlade in vad hennes fyrbente vän lämnat på marken, for en katt som en pil över gräset rakt in i en flock småfåglar. Matten tittade lite oförstående upp på vallhunden som börjat skälla efter katten som hon själv aldrig såg (jackrusselterriern visade den däremot inget som helst intresse för). Dramatik i den lilla skalan en kylig morgon i november.
Hur det gick för katten? Jo, den lyckades i sin jakt på en fågel till frukost.